Om kultur, engagemang och glöd

Under årens lopp har jag skrivit många artiklar och krönikor om att vi behöver prata mer om kulturen.

De flesta jag pratar med håller med om att kulturen är viktig och att den behövs, men i den politiska debatten är det tyvärr alltför få som med kraft står upp för kulturen.

Många forskare har visat att städer och platser med ett rikt kulturliv, är attraktiva ställen att bo på och flyta till. Denna kunskap är inte ny, tvärtom. De senaste decennierna har det hållits otaliga möten och konferenser om detta ämne.

När jag googlade på ämnet, fick jag en lång lista på artiklar som handlar om kulturens roll när städer och kommuner vill få människor att stanna kvar eller flytta in.

En person som har lång erfarenhet av forskning om kulturens betydelse för städers attraktivitet, är professor Göran Cars vid Tekniska högskolan i Stockholm. ”Städer som satsar på kulturen är vinnare”, brukar han säga.

Kulturen skapar attraktivitet menar Göran Cars; ”Förr flyttade människorna till jobben. På 60- och 70-talet flyttade folk i princip bara om de var arbetslösa. Idag flyttar folk till attraktiva platser och företagen följer efter eftersom de viktigaste för dem är tillgången på välutbildad arbetskraft. Framtidens vinnare är därför städer som upplevs som attraktiva att flytta till.”

Om det är någonting vi som bor i Norrbotten verkligen behöver göra, så är det att göra Norrbotten attraktivt och att få människorna att stanna kvar och att flytta hit. Ska vi lyckas med detta behöver vi ett Norrbotten där kulturen får ta mycket plats.

Om vi anser att kulturen är en viktig del i samhällsbygget, ska vi också prata om kulturen – och stå upp för den.

Till sist; Beslutet om framtidens skola i Luleå klubbades till sist. Före beslutet pågick debatten om skolan i flera månader. Det är inte ofta en lokal fråga leder till ett så stort engagemang som i detta fall.

Det stora engagemanget i skolfrågan är berömvärt och dessutom grunden för vårt demokratiska samhälle. Ett samhälle där folk är tysta och nöjer sig med att knyta näven i byxfickan är ett samhälle som riskerar att stagnera.

Skolbeslutet är fattat men skolfrågan lever vidare. En namninsamling för en folkomröstning pågår och debatten rullar vidare i media och på Facebook. Jag gillar den glöd och det starka engagemang som finns bland Luleåborna. Engagerade medborgare är alltid bra för vårt samhällsbygge. Alla ska med. (Publicerad i NSD april 2016)

Kulturskolan är en förebild

När kulturskolornas rikskonferens nyligen hölls i Luleå, besöktes den av kulturminister Alice Bah Kuhnke. ”Kulturskolan i Luleå är en förbild för andra kulturskolor i landet”, var hennes budskap när hon höll sitt tal till deltagarna. Hon berömde kulturskolan och höll fram den som ett föredöme för andra.

Det var inte av artighetsskäl som kulturministern berömde vår kulturskola. Alice Bah Kuhnke och alla andra som läser på – eller googlar – om Luleås kulturskola förstår att denna kulturskola är en av de bästa i sitt slag i landet.

Att kulturskolan ligger på topp är ett resultat av flera års medveten satsning från kommunens sida. Kulturskolans framgångar grundlades redan 1975, då den dåvarande kommunala musikskolan i Luleå bildades. De personer som på den tiden stod i ledningen för musikskolan visste vad de gjorde, men i övrigt var det nog få personer som då anande vilken stor roll den kommunala musikskolan skulle få i framtiden. Nu vet vi.

Sedan några år tillbaka har politikerna i Luleå valt att ännu starkare lyfta fram kulturskolan. Idag finns en unik överenskommelse mellan kommunen och kulturskolan, ett avtal som garanterar kulturskolans fortsätta utveckling och som slår fast att kulturskolan också i framtiden ska vara avgiftsfri för deltagarna.

En avgiftsfri kulturskola är till för alla, den ger alla barn möjligheter att utöva och bilda sig inom det kulturella området. Många av de unga musiker och kulturarbetare vi ser på dagens stora scener, har börjat sin bana på någon av landets kulturskolor. (Publicerad i NSD april 2016)

Konst i Kiruna

Länskonstmuseet i Norrbotten verkar äntligen bli av. I Kirunas nya stadshus kommer det nya länskonstmuseet att inrymmas. Bygget är redan igång och inflyttningsfesten planeras till 2018. Kiruna kommun och landstinget blir konstmuseets huvudmän och samarbete ska ske med alla länets kommuner.

Kiruna är en stad som har konsten i själen. Varje år sedan 1959 har Kiruna kommun bjudit in Kirunastipendiater, som på kommunens bekostnad får arbeta med sin konst. På detta sätt har Kiruna samlat på sig en av landets största kommunala konstsamlingar. Men det är inte bara kommunen som samlat konst i Kiruna. Alla tycks gilla konst i Kiruna.

Stora privata konstsamlingar finns hos LKAB och hos Kirunaborna själva. Kirunas konstföreningar har under åren fått ortsborna att hänga konst på sina väggar. Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att av alla konstverk i Kiruna, hänger de flesta hemma på Kirunabornas väggar.

Karl Petersen

 

 

Att våga säga ifrån

Alla politiker borde tänka att varje dag är en valdag. Då skulle de folkvalda skapa ett samtalsklimat med medborgarna som skulle fungera på riktigt. Men om varje dag ska bli en valdag, behövs det också medborgare som tar ställning i politiska frågor och som vågar säga ifrån.

Att våga säga ifrån har varit ett kännetecken i debatten om framtidens skola i Luleå. I denna debatt har det folkliga engagemanget varit stort, vilket är glädjande. De som engagerat sig har skapat något av en ny rörelse i Luleå – en folkrörelse för skolan.

Det folkliga engagemanget i Luleå bådar gott inför framtiden. Vår kommun blir mycket bättre om många människor vill vara med och utveckla den.

Det viktigaste med skoldebatten i Luleå, är att den har visat att det lönar sig att säga ifrån. När skolpolitikerna i förra veckan ändrade sig och stoppade förslaget att stänga skolorna i Klöverträsk och Vitå, var detta en seger för både skolan och demokratin.

Det är på sin plats att gratulera alla de föräldrar och barn som kämpat för sina skolor. Men ännu är kanske inte sista ordet sagt i skolfrågan. Diskussionen fortsätter och det blir spännande att se vad som händer framöver. Med ett fortsatt engagemang och bra argument, kan kanske ännu fler skolor i Luleås stadsdelar räddas undan nedläggning.

Hur beslutet om framtidens skola än slutar, känns det tryggt att veta att medborgarna i Luleå aldrig tvekar att säga vad de tycker. Att säga sin mening är en av demokratins grundstenar.

Till sist något helt annat; I Bodens börjar det hända saker. Jag läste på Facebook att Bodens kommun ska ha en egen bokmässa den 2-4 september i år. Bodens bokmässa har döpts till Eyvind, ett namn den fått efter stadens egen Nobelpristagare i litteratur, Eyvind Johnson.

Bokmässor är viktiga händelser. De brukar locka många besökare och de ökar intresset för boken och läsandet. Många Bodenbor har under årens lopp besökt bokmässan Bok & Bild i Luleå. Nu kan vi Luleåbor återgälda med att besöka Bokmässan Eyvind i Boden. Det blir fint.

Haparandas konsthall visar just nu utställningen Kära Moln – en postum utställning av Jonatan Henriksson. Jonatan var en ung kille som verkligen ville bli konstnär. Han gick två år på Konstlinjen i Sunderbyn. Trots att han inte blev mer än 23 år hann han med att skapa konst som berör. Utställningen visas till den 11 mars. Kära Moln är absolut värt ett besök.( Publicerad i NSD mars 2016)

 

En ny folkrörelse för skolan

Förslaget om framtidens skola i Luleå har lett till en glödhet debatt. Många har deltagit i debatten och en samordningsgrupp har bildats av föräldrarna i de skolor som hotas av nedläggning. Samordningsgruppen har blivit som en ny folkrörelse för skolan i Luleå.

En engagerad debatt är ett friskhetstecken. När många vill vara med och påverka de kommunala beslutet är detta mycket hoppfullt. Aktiva medborgare är en garanti för att vårt samhälle ska vara till för alla. Det fria ordet, och modet att använda det, är en av demokratins viktigaste grundpelare.

Många röster har höjts för att beslutsfattarna inte ska gå för hårt fram mot skolor som idag fungerar bra. Flera har sagt att skolan är byns och stadsdelens viktigaste mötesplats. Jag håller verkligen med.

Många skolor fungerar idag som ett nav kring vilket det mesta i samhället kretsar, inte minst gäller detta på landsbygden. Därför är det jättebra att föräldrar och barn i Klöverträsk, Vitå, Svartöstan och andra områden står upp för sin skola. De kämpar för att skolan ska fortsätta vara hjärtat i deras by och stadsdel.

När skolförslaget inom kort ska upp till beslut, har politikerna chansen att visa att de verkligen lyssnat på de argument som kommit fram i debatten. Därmed inte sagt att allt i skolans värld behöver vara som idag, men det är viktigt att vi slår vakt om det inom skolan som idag fungerar väl

Låt oss hoppas att politikerna verkligen ”lagt örat mot marken” och lyssnat på medborgarna, när beslut om framtidens skola i Luleå ska klubbas.

Till sist: I lördags var jag och min dotter Åsa på konsert med The Magnettes på Fotografiska i Stockholm. Att vi hamnade på Fotografiska denna lördag var en ren tillfällighet, jag hade fått en inbjudan från vännerna på Facebook. Det var tur att vi gick dit. Vi fick vara med om en konsert, vars musik och texter (och mellansnack) kunde få vilket norrbottniskt hjärta som helst att smälta.

Första gången jag såg denna grupp var på Strandscenen på Musikens Makt för snart fem år sedan. Då var de en duo och kallade sig för Sanna & Rebecca. Nu är The Magnettes en trio, bestående av Sanna Kalla och Rebecca Digervall från Pajala och Tomas Bäcklund Thuneström, från Boden/Luleå.

The Magnettes är musiker som håller på att bli mycket meriterade. De utstrålar glädje och de älskar sin musik. I slutet av februari kommer de ut med sin nästa singel. Den ska jag köpa. (Publicerad i NSD februari 2016)

Jazz på Ebeneser

Kulturcentrum Ebeneser i Luleå är en kulturell mötesplats som på nytt dykt upp som en populär scen för kulturälskare, detta efter nio år i malpåse. Gamla Ebeneser stängdes i samband med att kulturverksamheten flyttade till Kulturens hus.

Sedan Kulturens hus slog upp portarna 2007, har efterfrågan på kultur ständigt ökat. Det är sant att kultur föder kultur, det ser vi inte minst i Luleå där konsertpubliken mångdubblats sedan kulturhuset invigdes.

Det är glädjande att musikutbudet ökar, men det innebär samtidigt ett växande behov av musik- och kulturscener. Att satsa på kulturen är alltid en klok investering, därför är det utmärkt att politikerna beslutat att Ebeneser ska återuppstå som kulturscen.

Det är ingen tvekan om att nya Ebeneser behövs. Den drivs av föreningar i samverkan och blir därmed både ett komplement och ett alternativ till andra scener i Luleå. På kort tid har Ebeneser blivit en omtyckt och spännande kulturell mötesplats och musikalisk scen.

Just på Ebeneser bjöds det på jazz i mellandagarna och jag hade nöjet att vara där. De som stod för arrangemanget var föreningen Lördagsjazz i Luleå och Footprints Jazzclub. Annandagen blev en jazzkväll av bästa klass, en magisk upplevelse faktiskt.

På scenen fanns flera musiker jag kände sedan tidigare, Dan Johansson, Anna Morin med flera, men det var de unga musikerna det lyste mest om: Per Ödberg gitarr, Björn Johansson piano, Petter Olofsson bas, Filip Olofsson trummor och Lars Ullberg Trombon.  De fem unga musikerna är före detta AYJO-musiker. Arctic Youth Jazz Orchestra skapades av Norrbottensmusiken och landstinget för snart tjugo år sedan. AYJO är en mötesplats där Norrbottens unga musiker möter sina mentorer – musikerna i Norrbotten Big Band.

Medlemmarna är mellan 14 och 21 år och rekryteras från kulturskolorna i Norrbotten. Verksamheten pågår år efter år och nya unga musiker rekryteras hela tiden. De spelar på jazzfestivaler, gör radioprogram, spelar in CD-skivor och turnerar med Norrbotten Big Band. 2013 blev AYJO svenska mästare i ungdomsstorband.

Efter att ha lyssnat till de unga musikerna på Ebeneser, har jag förstått att AYJO är det bästa i sitt slag i Sverige, åtminstone vad gäller unga musikers framtid inom jazz och storband.

Arctic Youth Jazz Orchestra är en unik satsning som förtjänar att uppmärksammas vida omkring. Det är ingen tillfällighet att AYJO skrivs med stora bokstäver. (Publicerad i NSD januari 2016)

 

Låt 2016 bli Konstens År 

Om jag fick önska något inför det nya året, skulle jag önska att 2016 blev konstens år i Norrbotten. Vi säger ofta att konsten betyder mycket i våra liv, något som säker många av läsarna håller med om. Men utan konstnärer finns det inte mycket konst att uppleva.

Därför är den kanske allra viktigaste faktorn för konsten, att det finns goda arbetsmöjligheter för våra konstnärer, professionella såväl som amatörer.

Runtom i Norrbotten händer det en hel del spännande på konstområdet. Havremagasinet i Boden är en permanent konsthall som kommit till under senare år. I Piteå har kommunen nyligen öppnat Kaleido, en ny mötesplats för konst och kultur. I Vitsaniemi planerar eldsjälen Gunhild Stensmyr för Konsthall Tornedalen. I Kiruna närmar sig byggstarten för Konstmuseum i Norr, ett konstmuseum för hela Norrbotten som ska byggas ihop med Kirunas nya stadshus.

I Luleå är Konsthallen i Kulturens hus, Norrbottens museum och landstingshuset stora mötesplatser för konsten, men här finns också andra spännande gallerier.

Galleri Syster är ett konstnärsdrivet galleri som bygger på feministisk grund. Galleriet har inte varit igång så många år, men har redan skapat sig ett namn inom Luleås konstvärld, inte minst när det gäller de unga talangerna. Under sina vingar har Syster även skapat Galleri Lillasyster, detta för att ge plats åt de riktigt unga konstnärerna.

Galleri Lindbergs konst & ram är ett galleri som på allvar dykt upp på Luleås konsthimmel, ett fint komplement till övriga gallerier i Luleå. Galleriet är privatägt och drivs av Helene Lindberg och kombineras med hennes butik för konst och ramar.

Konstnärernas Kollektiv Verkstad, KKV, och Kilen Art Group är viktiga utvecklingscentrum för konst som drivs av konstnärerna själva.

Kulturakuten i Luleå bedriver ingen egen utställningsverksamhet, men förtjänar ändå att nämnas i detta sammanhang. På Kulturakuten verkar ett femtontal konstnärer, författare, skulptörer med flera i ett arbete som bryggar över gränserna mellan olika kulturformer.

Konsten har en stark ställning i Norrbotten idag, men den behöver stärkas ytterligare. Inför det nya året önskar jag att politikerna i våra kommuner och landstinget ännu mer än nu vågar stå upp för kulturens och konsten värde.

Utan kulturen stannar Norrbotten.

Till sist: Grattis Lule Stassteater som i år fyller fyrtio år. Grattis Tornedalsteatern som i förra veckan fick NSDs kulturpris. Grattis Sven Teglund som blir representerad på Liljevalchs vårsalong 2016. (Publicerad i NSD december 2015)

 

Storgatan i Luleå

Storgatan är Luleås huvudgata. Den som vill känna hur folket och staden mår ska ta en promenad längs Storgatan, helst hela vägen från stadshuset till busstationen vid Loet. Det bästa är att gå ensam och inte för fort. Det viktigaste är att du ser folk i ögonen. Undviker du folks blickar kan du lika gärna stanna hemma.

I flera år har jag promenerat på Storgatan, varje dag vid lunchtid. Den lilla stund det tar för mig att gå gatan upp och ner är faktiskt dagens viktigaste minuter. Att promenera på Storgatan är som att vistas i ett parlament, alla har åsikter och många vill prata om dem.

På Storgatan försöker jag alltid få ögonkontakt med människorna jag möter. Jag nickar och som regel nickar de tillbaka. Då blir jag glad. Om folk inte nickar tillbaka eller vänder bort blicken blir jag orolig. Det kan vara ett tecken på att jag ligger dåligt till. Inget kommunalråd i världen vill väl ligga dåligt till, åtminstone inte jag. Och ligger jag dåligt till vill jag veta det, annars kan jag inte göra något åt det.

När jag var ganska ny som kommunalråd i Luleå ropades jag fast av Hans, en taxichaufför i Luleå.

– Om du tänker bygga en stor j-a kolchos för skolmaten i Luleå, då är du inte riktigt klok! sa han.

Budskapet var kort och krävt, ungefär som det brukar blir när tornedalingar tar till orda. Hans hade läst i tidningen att vi politiker planerade att slå ihop alla Luleås kök i skolan och äldrevården till ett enda storkök. Storköket skulle servera 33 000 portioner dagligen. Maten skulle transporteras ut till kommunens alla förskolor, skolor och äldreboenden med hjälp av en gigantisk transportapparat.

Hans gav mig en riktig tankeställare. Vi hade visserligen planer på ett storkök i Luleå. Men om detta storkök uppfattades som att vi skulle bygga en kolchos, då var vi illa ute. Jag tog upp frågan om storköket till en ny diskussion i partigruppen. Vi ändrade oss. Vi lät bli att bygga storköket.

Skolans mattanter var starka motståndare till planerna på ett storkök. De uppvaktade mig i stadshuset och förde fram sin kritik. De blev därför mycket glada när de fick höra att vi backat från storköksplanerna.

Mattanterna vet nog inte om att de fick bra draghjälp av en taxichaufför på Storgatan. Taxichauffören å sin sida vet säkert inte om att det faktiskt var han som fick oss att avstå från att bygga en kolchos för skolmaten i Luleå. (Publicerad i NSD november 2015)

 

Svetlana Aleksijevitj

En av höjdpunkterna på årets Bok och Bild var hyllningen till Nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Nobelpristagaren var själv inte på plats, men vi som var där fick vara med om en fin stund i författarens anda. Barents Press Café tog initiativet och Maria Söderberg, Mikael Niemi, Maja Hagerman och Gunilla Bresky med flera, höll tal till Svetlanas ära.

Svetlana Aleksijevitj, bor i Belarus (Vitryssland), ett land där många författare inte har tillstånd att framträda på offentliga scener. Trots det hårda kulturklimatet som råder i Belarus och trots alla försök att strypa det fria ordet i hennes land, är vi många som redan bekantat oss med hennes namn.

En som personligen är bekant med Svetlana Aleksijevitj är Maria Söderberg från Arjeplog. Hon har under många år arrangerat litteraturresor till Belarus. Själv minns jag med värme, en dag i november 2011, när Maria Söderberg bjudit in ett femtontal författare från Belarus till Kulturens hus i Luleå.

I Kulturens hus kunde besökarna i lördags se en banderoll med texten ”Välkommen till Luleå, Svetlana Aleksijevitj!”. Man blir varm.

——-

Luleå kommun hoppades att årets Bok och Bild skulle bli en fest för konsten och litteraturen. Det blev en fest, och ett fint arrangemang, med hundratals visningar och föredrag av författare, poeter, konstnärer och fotografer. Men jag saknade den unga publiken.

Bok och Bild startade 1994, efter ett initiativ från May Larsson och Aina Rönnbäck. Mässan har nu många år på nacken och genom åren har den byggt många broar mellan kulturarbetarna och folket. Mässan är bra, men den behöver bli bättre på att nå ut till den unga publiken. Varför inte engagera exempelvis Galleri Syster och Musikens Makt som medarrangörer på 2017-års mässa?

Till sist, att ”lägga örat mot marken” är politikens viktigaste uppgift, inte minst i tider då stora förändringar är på tapeten. Många tror att den bästa kunskapen om hur folk tänker finns på det egna partimötet. Men så är det inte, till partimötet kommer bara en bråkdel av befolkningen.

Vill man förstå hur folk tänker ska man inte bara gå på partimöten, man måste också promenera på stadens gator, besöka stadens caféer, kulturevenemang och idrottsarenor – vistas mycket där folk är mest helt enkelt. Den politiker som lägger mest tid på att möta medborgarna utanför partilokalen blir en vinnare. (Publicerad i NSD november 2015)

 

Det är regnväder i mitt bröst

Denna höst har jag känt att det regnat mer än vanligt, det regnar utanför knuten och det regnar i mitt bröst. För vem kunde ana att människor på flykt skulle bli så illa behandlade och bespottade som de blivit denna höst i Europa.

Att kunna fly från krig och förtryck är en mänsklig rättighet. Tyvärr anser inte alla att det ska vara så. I tidningarnas nyhetsflöden och i sociala medier ser vi dagligen hur flyende medmänniskor kränks och förnedras.

Det är tragiskt att se hur respektlöst flyktingarna behandlas, men vi får inte bara stirra oss blinda på den mörka sidan av problemet. Det finns också en ljus och varm sida av det som just nu sker. En bild av människor som helt osjälviskt stöttar de som flytt.

Överallt i landet gör människor frivilla insatser för att ge en hjälpande hand till dem som tvingats fly från kriget. Exempel på sådana människor ser jag varje dag, inte minst här i Norrbotten, och jag blir lika varm inombords varje gång;

  • I Haparanda försvarar kommunalrådet Peter Waara med emfas flyktingarnas rätt till asyl. För honom finns inte alternativet att vara tyst och undvika att ta ställning. På Luleå Hockeys hemmamatch hälsar Lulefans flyktingarna välkomna med banderollen ”Refugees Welcome”.
  • Vid järnvägsstationen i Luleå samlar man in kläder och gör i ordning matpaket. På Facebook ser jag att Lotta Lindgren och Elisabeth Johansson Hallin med flera, efterlyser färdigskivad ost, svart te samt ryggsäckar till flyktingarna. Och såpbubblor till barnen.
  • På en buss på väg till Haparanda åker Luleåbon Kamar-eddine Abdessamad frivillig med för att hjälpa de nyanlända flyktingarna med mat, dryck och Wifi.

Ni volontärer och frivilliga som ställer upp för dem som flytt för sina liv är hjältar med goda hjärtan. Ni hjälper inte bara flyktingarna, ni får också oss andra att stå upp för medmänniskor som trakasseras och hotas. Tack för det mod ni ger oss.

Till sist, ett citat om längtan. Ur Svante Lindqvists tal på nationaldagen i Luleå 2015;

”Att längta det kan vi göra allihop. Och när vi kommer till insikt – och alla strävar efter det goda och storartade – det är då vi förändrar samhällen och världar! Men att längta efter det storartade innebär inte att man inte ska känna tacksamhet. Var tacksam för att det regnar. Var tacksam för att vi faktiskt får bo där vi gör och var tacksam över att det kommer fler hit till oss.” (Publicerad i NSD oktober 2015)

 

Musikens Makt är bäst

Många som är väl förtrogna med musikvärlden anser att Musikens Makt har blivet en av de mest omtalade och uppskattade musikfestivalerna i landet. Bland branschfolk sägs det till och med att Musikens Makt är Sveriges bästa festival, en festival som har både själ och är välordnad, vilket nog är ganska ovanligt i sådana här sammanhang.

Musikens Makt är både genuin och familjär. Den har fått namn om sig att vara den snälla musikfestivalen, den jämställda festivalen, festivalen med hjärta med flera likande epitet. Att den ofta förknippas med hjärta och värme är inte alls underligt. Till Musikens makt kommer besökarna för musikens skull. Den är en icke-kommersiell gratisfestival, den vänder sig till alla åldrar och det finns inga öltält på festivalområdet. För många har Musikens Makt blivit sommarens höjdpunkt i fråga om musikupplevelser.

Musikens Makt startades 2010 som en avknoppning från Luleåkalaset. Under kalasets första år hade BD Pop haft ansvaret för Luleåkalasets unga scen, BD Pop-scenen. Så småningom ansåg de ansvariga för BD Pop att den unga scenen fått en alltför undanskymd plats på kalaset. De ville bryta sig loss från Luleåkalaset och skapa en ny festival för den unga publiken i Luleå.

De två första åren drevs Musikens Makt av BD Pop, men redan det andra år blev dramatiskt för Musikens Makt. 2011 var det nära att festivalen ställdes in, detta på grund av svårigheter att få ihop en tillräcklig stor budget. Dessutom ansåg sig inte BD Pop längre kunna ta ansvar för festivalen, den riskerade helt enkelt att alltför stor kraft från det musikarbete som var BD Pops huvudansvar.

Sedan 2012 arrangeras Musikens Makt av en nybildad förening med samman namn. Sedan dess är föreningen och Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw som arrangerar och håller igång festivalen. Med på ett hörn finns också Luleåprofilen Mattias Alkberg. Mattias arrangerar Potatiskällaren, en scen på Musikens Makt ”för den del av musikvärlden som annars inte syns”, som han själv beskriver det.

Årets festival var både en milstolpe och en höjdpunkt i Musikens Makts historia. En milstolpe för att den överlevt trots svåra utmaningar. En höjdpunkt för alla lovord den fått av den musikälskande publiken och av artisterna själva.

Hemligheten bakom framgångarna är att Musikens Makt vuxit underifrån. Och att den drivs av personer med musikintresse och stort hjärta. (Publicerad i NSD september 2015)

 

Sommar i Wanås

Juli månad for förbi snabbt i år. Vi är redan en bit inne i augusti och det märks att dagarna blir kortare för varje dag. Snart är höstvindarna här och då ska vi reflektera över var vi använde sommaren till. För mig blev det många fina minnen att falla tillbaka på.

Sommaren blev välfylld med konst och fina kulturupplevelser. Som när Ewa och jag besökte skulpturparken på Wanås slott i Östra Göinge. Wanås skulpturpark startade 1987 och räknas idag som en av världens främsta i sitt slag. Hundratals skulpturer och installationer finns utställda i slottets gårdsbyggnader och i den omgivande bokskogen.

I år var vi i Wanås för tjugofemte gången. Och det är lika spännande varje gång att få se nya konstnärer och nya konstverk som tillkommit. Varje år när det är vernissage kommer journalister från hela Europa till Wanås och årligen besöks utställningarna av tiotusentals turister och konstintresserade. Wanås är absolut värt ett besök.

På Österlen besökte vi Hans Geddas stora fotoutställning i Bästekille. När man ser Geddas fotografier förstår man att han är en av världens bästa i genren. Hans foton utstrålar liv och närhet. Åtskilliga personligheter har han fotograferat, Nelson Mandela, Margaretha Krook, Andy Warhol, Olof Palme och Birgit Cullberg m.fl. Det märks att han är en fotograf i världsklass.

I samband med en släktträff, på min svärmors sida, besökte vi Tora Regina Rensgards hemgård i Junosuando. I denna gård finns en liten del av den stora konstsamling hon lämnat efter sig. Tora Reginas konst är i naivistisk stil och speglar livet i Tornedalen, med allt från timmerflottning till väckelsemöten. Absolut värt ett besök.

Hemma i Luleå gick vi på Konst i det Gröna på Gültzauudden och i Karlsvik såg vi Trämassefabriken, en dansföreställning om Tyskmagasinens historia mellan 1912 – 1940. Per Sundberg har varit idégivare och koreograf. En fantastisk dansföreställning, där tomrummet mellan de två magasinen utgjorde dansgolvet. Trämassefabriken handlar om en viktig tid i Luleås historia.

Till sist; Trots alla fina konst- och kulturupplevelser jag fått vara med om denna sommar, är det ändå Luleå Pride och alla andra Prideparader som värmt mitt hjärta allra mest. Pride får folk över hela världen att gå tillsammans och visa vägen. Pride har blivit en viktig folkrörelse – en nyskapande och modern folkrörelse som kämpar för att alla människor ska respekteras för den hen är. (Publicerad i NSD Juli 2015)

 

Musikens Makt

Låt Musikens Makt få sommarens bästa väder! Jag önskar att det kommer en stor fet sol och blå himmel över Gültzauudden den 21-22 augusti. Musikens Makt – den snälla festivalen som blivit ett av det unga Luleås starkaste varumärken – förtjänar fint väder.

I år är det sjätte gången som musikfesten går av stapeln i Luleå. Efter varje sådan musikfest är jag överlycklig över att ha fått vara med. Ifjol blev MM den mest jämställda festivalen i landet. Vi som var där såg vilket enormt artistutbud som Musikens Makt drog till vår stad.

Musikens Makt är en musikfest byggd underifrån. En gratisfestival arrangerad av en ideell förening och framsynt finansierad med pengar från kommunen och sponsorer. Musikens Makt har gjort Luleå känt i hela festivalsverige.

I år toppar Musikens Makt bokningslistan med Alice Phoebe Lou. Hon gör i Luleå sitt första och enda framträdande i Sverige. Det är bäddat för succé.

En annan önskan jag har inför sommaren, är att det pågående uppropet för dansen i Luleå ska hörsammas av politikerna. Det har de senaste två åren skrivits hundratals spaltmeter om drömmen om dansens hus. Även om landstinget svängt till dansens nackdel bör det ändå inte vara helt kört i den frågan. Om bara viljan finns kan dansarnas besvikelse vändas till något positivt i stället.

I övrigt anser jag att kulturfrågorna debatteras alltför lite. Mycket händer förvisso i Norrbotten och utbudet är stort, men om kulturen ska få luft under vingarna ska kulturen inte bara förvaltas, den måste också utvecklas.

Blir det tyst om kulturfrågorna finns det anledning att känna oro. Ett bra kulturklimat fordrar en ständig och livfull debatt om kulturen. Alla borde stå upp för kulturen och försvara behovet av den fria och självständig kulturen.

Kulturen en av de viktigaste grundpelarna för vår yttrandefrihet. I en tid när PR-byråer och privata intressen håller på att ta över opinionsbildningen från tidningar, folkrörelser och partier, är den fria kulturen en kraft som vi alltid kan lita på.

Till sist: Alla former av konst behöver scener för att nå sin publik. Därför är det med sorg i hjärtat jag ser att Galleri Skåda slagit igen. Under tio år öppnade galleriet sina dörrar för både etablerade konstnärer och konstnärer som var i vardande.

Galleri Skåda var både ett alternativ och ett komplement till de större konsthallarna i Luleå. Nu finns galleriet inte längre. Detta borde vi ändra på! (Publicerad i NSD juni 2015)

 

Dansens Hus

För kort tid sedan var stödet för en satsning på dansen mycket stort hos politiken i Norrbotten. Nu är detta stöd plötsligt som bortblåst, detta trots att finansieringen i stort sett redan var i hamn. Luleå kommun och statens kulturråd ställde upp med pengar. Det gjorde också landstinget, som skrev in satsningen i sin kulturplan för 2014-2016.

Kultur kostar pengar. Men i den totala budgeten, där det mesta går till vård, skola och omsorg, rör sig kostnaderna för kulturen om någon enstaka procent. För den procenten får Norrbotten mycket livskvalité; teater, musik, kulturhus, kulturskolor, bibliotek, dans & balett osv.

När denna krönika skrivs är landstingets beslut att spara bort dansen ännu inte formellt fattat, men det mesta tyder på att så blir fallet. Enligt media kommer även Luleå kommun att backa från sitt beslut att bygga Dansens hus, vilket är mycket överraskande och oväntat.

Att man sparar bort dansen är en stor besvikelse, inte minst för alla de unga dansarna som får se sina drömmar om Dansens hus skjutas på framtiden. Men även om politikerna sviker är det bara att jobba vidare, med oförminskad kraft. En god idé blir inte sämre av att det finns ett motstånd mot den. Drömmen om att Norrbotten ska lyfta dansen som konstform lever vidare.

Trots att dansen just nu fått inkassera ett politiskt bakslag, lever drömmen om dansen som konstform vidare. Nu bör det finnas både goda skäl och ekonomiskt utrymme att på andra sätt stödja dansens utveckling, inte minst från Luleå kommuns sida. Vi håller tummarna för att detta också är politikens inställning.

Till sist; När dansarna den 19 maj ville göra en stor manifestation för dansen i landstingshuset, fick de inte komma in. De fick inte ens låna ett eluttag för sin musikspelare som de hade med sig. Manifestationen fick ske ute på parkeringen och ingen enda ledande politiker kom ut för att lyssna.

När de unga dansarna hade en viktig sak att säga till de folkvalda, blev de nedtystade och illa bemötta. På det här sättet ska inte en demokratisk instans uppträda mot sina egna medborgare och skattebetalare.

När landstinget genomförde sin kraftsamling för Norrbotten, talades det varmt om behovet av dialog med de unga i Norrbotten. Tanken med kraftsamling var god, men all den goodwill som kraftsamling byggt upp är nu på väg att förstöras. Därför vore det klädsamt om dansarna kunde få en ursäkt för det som hände den 19 maj. (Publicerad i NSD maj 2015)

 

Drömmen om dansen lever vidare

För kort tid sedan var stödet för en satsning på dansen mycket stort hos politiken i Norrbotten. Nu är detta stöd plötsligt som bortblåst, detta trots att finansieringen i stort sett redan var i hamn.

Luleå kommun och statens kulturråd ställde upp med pengar. Det gjorde också landstinget, som skrev in satsningen i sin kulturplan för 2014-2016.

Kultur kostar pengar. Men i den totala budgeten, där det mesta går till vård, skola och omsorg, rör sig kostnaderna för kulturen om någon enstaka procent.

För den procenten får Norrbotten mycket livskvalité; teater, musik, kulturhus, kulturskolor, bibliotek, dans & balett och så vidare.

När denna krönika skrivs är landstingets beslut att spara bort dansen ännu inte formellt fattat, men det mesta tyder på att så blir fallet. Enligt media kommer även Luleå kommun att backa från sitt beslut att bygga Dansens hus, vilket är mycket överraskande och oväntat.

Att man sparar bort dansen är en stor besvikelse, inte minst för alla de unga dansarna som får se sina drömmar om Dansens hus skjutas på framtiden. Men även om politikerna sviker är det bara att jobba vidare, med oförminskad kraft.

En god idé blir inte sämre av att det finns ett motstånd mot den. Drömmen om att Norrbotten ska lyfta dansen som konstform lever vidare.

Trots att dansen just nu fått inkassera ett politiskt bakslag, lever drömmen om dansen som konstform vidare.

Nu bör det finnas både goda skäl och ekonomiskt utrymme att på andra sätt stödja dansens utveckling, inte minst från Luleå kommuns sida. Vi håller tummarna för att detta också är politikens inställning.

Till sist: När dansarna den 19 maj ville göra en stor manifestation för dansen i landstingshuset, fick de inte komma in. De fick inte ens låna ett eluttag för sin musikspelare som de hade med sig.

Manifestationen fick ske ute på parkeringen och ingen enda ledande politiker kom ut för att lyssna.

När de unga dansarna hade en viktig sak att säga till de folkvalda, blev de nedtystade och illa bemötta. På det här sättet ska inte en demokratisk instans uppträda mot sina egna medborgare och skattebetalare.

När landstinget genomförde sin kraftsamling för Norrbotten, talades det varmt om behovet av dialog med de unga i Norrbotten. Tanken med kraftsamling var god, men all den goodwill som kraftsamling byggt upp är nu på väg att förstöras.

Därför vore det klädsamt om dansarna kunde få en ursäkt för det som hände den 19 maj. (publicerad i NSD maj 2015)

 

Tornedalsteatern är ett bra exempel

”Visst löns det” är ett uttryck som Tornedalsteatern använder när de ska beskriva att kulturen är närande och inte tärande. Det är tur att Tornedalsteatern finns.

Tornedalsteatern startades av ideella krafter för exakt trettio år sedan och idag har den vuxit till att vara en omistlig del av kulturlivet i Tornedalen. Teatern både engagerar och provocerar, precis som en teater ska göra. Teaterns språk är Tornedalsfinskan och deras spelplan sträcker sig långt utanför Tornedalens gränser. Tornedalsteatern är ett bra exempel på hur viktig kulturen är för människorna i bygden. Kulturen får alla att växa.

Dansens hus

Apropå kulturen, man kan undra varför det blivit så tyst om dansen och Dansens hus? Det är längesen det hördes något om dansområdets utveckling i Norrbotten. Före höstens val var stödet för dansen stort, inte minst från landstingshåll (inskrivet i kulturplanen) och från Luleå kommun och andra kommuners sida. Även statens kulturråd var med på tåget, och är det fortfarande. Men från vårt eget håll är det tyst. Det är illa.

Dansen är ett kulturområde som både behövs i Norrbotten och som förtjänar helhjärtat stöd från våra politiker. Dansen är en framtidsfråga, inte minst för länets tusentals unga dansare – de flesta är flickor – som vill bo kvar i Norrbotten. Svik dem inte!

Whispers av Stellaris Dansteater, är en föreställning som i förra veckan sattes upp på Kulturens hus, i samarbete med Dans i Nord. Temat för dansen var Alzheimers demenssjukdom, en sjukdom som de flesta av oss får beröring med förr eller senare. De var sju dansare på scenen och de kom från hela Barentsområdet. Efter att ha sett föreställningen finns det bara en sak att säga; mer sådant måste vi få se.

Facebook

Det rör på sig i Facebooks värld. I förra veckan skrev Facebooks grundare, Mark Zuckerberg, en status om Luleå Data Center. Hans inlägg fick snabbt tiotusentals ”like” och delningar. När man ser sådant blir man jätteglad. Hela världen får veta att Luleå och Sverige finns.

En liknande sak hände för några år sedan, då delade Mark Zuckerberg bilden på tummen av is som då stod i Luleå stadspark. Den gången ”likades” Luleås tumme av mer än en halv miljon människor och tusentals användare delade bilden. Det ni.

Till sist kommer här tre säkra vårtecken: 1. För tre veckor sedan såg Ewa och jag första tofsvipan i Öjebyn. 2. Northland Basket har blivit svenska mästare. 3. Snart är det dags för Näringslivsgala i Luleå. Vi går mot varmare dagar. (Publicerad i NSD april 2015

 

Dans i Nord fyller 15 år

Tidigare i vår såg jag en föreställning med dansgruppen Until The End Crew, från Kiruna. Temat var mänskliga rättigheter och allas lika värde. Det var nästan fullsatt i Kulturens hus stora sal och det vi fick se var mycket medryckande. Föreställningen var ett led i Dans i Nords jubileumsfirande. Dans i Nord fyller nämligen 15 år i år. Grattis!

Det är bra att Dans i Nord firar sitt jubileum med buller och bång. Därmed sätts dansen på kartan och detta görs med bästa tänkbara timing. Precis nu är dansens utveckling i Norrbotten mer aktuell än någonsin tidigare. Norrbotten är i full färd med att bygga upp landets yngsta dansinstitution – och detta med stöd från statens kulturråd.

Den tidigare ledaren och grundaren av Dans i Nord, Maria Rydén, föreslog i en utredning att Dans i Nord skulle ombildas till en dansinstitution för dansen i Norrbotten. Piteå föreslogs bli centrum för dansens pedagogik och Luleå ett centrum för dansen som scenkonst, dansens hus. Även Haparanda och Gällivare och andra kommuners skulle ges en viktig roll i dansen i framtiden.

Dansens hus

I Norrbotten finns ett gediget stöd för en dansinstitution. Maria Rydéns förslag har fått ett starkt stöd i länet. Landstingets och kommunernas gemensamma kulturberedning står bakom förslaget och har skrivit in dansinstitutionen i kulturplanen för Norrbotten.

Luleå kommun har redan avsatt pengar i budgeten för att bekosta sin del av satsningen. Beslutet togs i fullmäktige 2013 och beslutet gäller långsiktigt.

Statens kulturråd (som jag personligen fick träffa i min egenskap av dåvarande kommunalråd i Luleå) lovade att stötta Norrbotten som platsen för landets nästa dansinstitution, ett löfte som fortfarande gäller.

Vi är många som blir vinnare om dansen stärks i vårt län; Ungdomarna som kan utveckla sin dans utan att behöva flytta härifrån, blir vinnare. De professionella dansarna som får dansjobb, blir vinnare. Publiken som får njuta av dansen som konstform, blir vinnare. Norrbotten som får ungdomar att stanna kvar och flytta hit, blir vinnare.

Dansen som konstform behövs i Norrbotten, precis som vi behöver teatern, musiken, konsten och litteraturen. Utan kulturen stannar Norrbotten.

Till sist. Min förra NSD- krönika, som också handlade om kulturen i Norrbotten, fick ett stort genomslag. När jag   länkade krönikan till min Facebooksida, blev den snabbt delad tjugofem gånger. Tack för Ert kulturintresse. (Publicerad i NSD april 2015)

 

Om kulturen

Detta är en krönika om kultur. Jag skriver den för att det snart är budgettider och jag vill uppmana er som bestämmer i kommuner och landsting att satsa på kulturen. Utan kulturen stannar Norrbotten!

Det blir ofta debatt när det ska satsas pengar på kultur. Så har det varit och så kommer det nog alltid att vara. Själv minns jag vilket ramaskri det blev i september 2003, när fullmäktige i Luleå hade beslutat bygga kulturens hus. Under den hösten fylldes min mejlbox av mejl från personer som tyckte att vi politiker var slösaktiga som använde pengar till ett kulturhus. Idag är det andra tongångar som gäller, nu kan nästan ingen tänka sig ett Luleå utan kulturens hus.

Invigningen av kulturens hus 2007 blev en milstolpe i Luleå utveckling. Med kulturens hus fick Luleå ett vänligare och mänskligare klimat. Luleåborna blev stolta över sitt kulturhus och hela staden fick en rejäl skjuts framåt, något som smittade av sig på hela vårt län.

De senaste tio åren har Norrbotten haft en sagolikt fin utveckling på kulturens område, en utveckling som vi kan tacka landstinget och våra kommuner för. Kulturklimatet i Norrbotten har vitsordats och beundrats från många håll, inte minst från statens Kulturråd.

I skriften Kulturplan för Norrbotten har landstinget och de fjorton kommunerna gemensamt formulerat en vinnande kulturpolitik för Norrbotten. Enligt min mening måste denna kulturplan vara en av landets bästa i sitt slag – och kulturplanen är inte bara på pappret, den håller på att förverkligas också.

Norrbotten har idag ett rikt och brett kulturliv med mycket teater, musik, dans, konst och litteratur. Låt oss fortsätta så. Håll fast vid kulturplanen och låt kulturlivet fortsätta att växa och frodas.

Kulturen kostar inte mycket. Av alla de pengar som landstinget och kommunerna tillsammans spenderar, hamnar mellan en och två procent på kulturen. En krona till kulturen ger mångfalt tillbaka. Kulturen är en av de viktigaste faktorerna för att vi ska trivas där vi bor. Kulturen får helt enkelt folk att vilja bo kvar i Norrbotten och att flytta hit.

Vi kom till Sverige

Till sist. Den 11 mars 1955 kom vår familj till Sverige. Jag minns det som igår. Vi packade våra sängkläder i handbagaget och flyttade till Skåne. Min far blev lantarbetare och fick avtalsenlig lön. Min mor fick barnbidrag och arbete på de skånska betfälten. I Sverige fick vi ett bra liv. Tack för att vi fick komma. (Publicerad i NSD mars 2015)

 

Kiruna i konsten

”Kiruna i Konsten” heter en konstutställning som just nu pågår i Kiruna stadshus. I utställningen visas verk ur Kiruna konstsamlingar, många av verket har aldrig visats så här förut. Konstsamlingarna ska utgöra grunden för Konstmuseet i Norr, vårt nya länskonstmuseum, som ska inrymmas i Kirunas nya stadshus 2016. Kirunas konstsamling är unik och alla som är intresserade av stadens historia och dess konstskatter bör ta sig till stadshuset före den 28 februari som är sista visningsdag.

Kiruna har en imponerande samling av konst, något som vi kan tacka de styrande i både kommunen och gruvan för. När gruvan och staden började byggas, för lite mer än hundra år sedan, engagerades både konstnärer och arkitekter för att skapa en av världens modernaste städer.

En person som kanske mer än någon annan har medverkat till byggandet av Kiruna, var gruvans förste disponent Hjalmar Lundbohm. Än idag ser vi resultatet av hans stora kontaktnät bland dåtidens svenska konstnärer och arkitekter. Kiruna är idag en stad med enorma konstskatter. Hela staden i sig är ett konstverk, med sin unika stadsplan och många arkitektoniskt vackra hus och byggnader.

När kommunalrådet Kristina Zakrisson höll invigningstalet på ”Kiruna i Konsten”, betonade hon behovet av att våra liv fylls av kultur. ”Kiruna är idag en stad med mycket konst och vi måste fortsätta på den vägen även i framtiden”, sa hon. Jag instämmer till hundra procent, kulturen behövs om livet ska fungera.

Kiruna har i mer än hundra år bevisat att kulturen är viktig när vi bygger städer. När nu gruvan ska expandera och stora delar av stadens centrum flyttas, står Kiruna inför sin kanske största utmaning någonsin. Att bygga ett nytt modernt centrum – som dessutom ger Kirunaborna den rätta stadskänslan – blir en stor utmaning, inte bara för Kirunas politiker utan för oss alla!

Kiruna är ett riksintresse och därmed bör stadsflytten bli en angelägenhet för hela landet. Om man googlar på Kiruna Sweden eller Swedish Lapland ser man att Kiruna idag är världsstad. Och en världsstad måste den förbli även i framtiden. Därför är Kiruna hela Sveriges angelägenhet.

Till sist. Landstinget och Luleå tekniska universitet avser göra en gemensam satsning på en professionell kör i Norrbotten, den första i Sverige förutom Radiokören. Ansvarig för kören blir Erik Westberg, dirigent och professor vid Musikhögskolan LTU i Piteå. En riktigt glad kulturnyhet! (Publicerad i NSD februari 2015)

 

Decemberöverenskommelsen

Vi kan lära oss mycket av den dramatik som utspelades i rikspolitiken under december ifjol. Framförallt kan vi hoppas på mer samarbete över blockgränserna de kommande åren. I stället för ett osäkert resultat i ett extraval, fick vi ett handslag mellan sex partier – en överenskommelse som ska minska låsningarna mellan de politiska blocken.

För att politiken på riksplanet ska fungera behövs det mer samarbete mellan partierna, inte mindre. Samma sak gäller i landstinget. Efter en rörig höst, gjordes strax före årsskiftet omval på posterna som landstingsstyrelsens ordförande och en vice ordförande.

När moderaterna valde att stödja de rödgrönas förslag till presidium var detta mycket oväntat för de flesta, men ändå inte särskilt överraskande. Moderaternas gruppledare Mattias Karlsson har visat sin pragmatiska sida tidigare, bland annat i kommunpolitiken i Luleå där han också är verksam.

Jag är säker på att de flesta väljarna vill att politikerna ska samarbeta över partigränserna och försöka komma överens i de viktigaste frågorna. Väljarna brukar belöna politiker som klarar av utveckla den egna kommunen eller landstinget, medan de brukar röstar bort dem som enbart låter det egna partiets intressen gå före allt annat.

Blockpolitik med problem

Det största problemet med blockpolitiken är att den låser politikerna i sitt beslutsfattande och förhindrar viktiga beslut från att fattas. Hur många gånger har vi inte sett hur politiska låsningar lett till att beslut inte kunnat fattas utan hamnar i den berömda långbänken? Det är blockpolitiken som gett politikerna ryktet om att sitta i sandlådan.

Nu är det upp till de som har den politiska makten att respektera oppositionen och bjuda in till breda uppgörelser i sakfrågorna. Slarva inte bort den beslutskraft som ni skapade i december 2014 utan gör era väljare till vinnare de kommande fyra åren!

Till sist vill jag berätta om en fin läsupplevelse jag haft under julhelgen. Jag har läst boken ”Som jag minns det”, skriven av Anna Bergh i Luleå. Anna föddes i Snesudden, Jokkmokk 1920 och bor sedan 1960-talet i Luleå. I boken berättar Anna personligt om sitt liv.

Som läsaren ges man en värdefull inblick i ett stycke Norrbottnisk kvinnohistoria från tiden 1920 till 2010. Boken är skriven med mycket humor, utan omskrivningar och krusiduller. Jag tycker det är fint av Anna Bergh att ge oss sin levnadshistoria. Vår historia behövs när vi ska blicka framåt och forma framtiden. (Publicerad i NSD januari 2015)

 

Det blåser i landstinget

Det fortsätter blåsa kring Norrbottens läns landsting. Den senaste tidens turbulens har skapat stor osäkerhet om vad som händer. Osäkerheten gäller inte minst på kulturens område, där landstinget de senaste tio åren tagit rejäla kliv framåt.

Landsting har de senaste åren valt att stärka kulturen, till glädje för länets invånare. Kulturen i Norrbotten har fått en stark uppbackning från politikernas sida, inte minst från den röd-gröna majoriteten i landstinget. Det ska vi vara glada för. Ett län med stagnerande kultur är ett län på tillbakagång.

På senare tid har dock landstingets satsning på kulturen ifrågasatts i den politiska debatten. Några politiker har föreslagit att pengar till kulturen i stället ska läggas på vården, och deras budskap har varit enkelt; lägg alla pengar på vården, så kommer alla problem att vara lösta. Så är det naturligtvis inte. Tvärtom. Ska folk ha livskvalité behövs både vården och kulturen.

Det är aldrig en lösning att ställa kulturen mot vården. Kultur är också hälsa. Kulturen sprider glädje och är hälsobefrämjande. Dessutom kostar landstingets kultur bara lite mer än ett öre av varje krona som landstinget spenderar total.

Vi måste inse att det politiska läget i landstinget är prekärt just nu. På det senaste landstingsmötet valdes ett presidium som är i minoritet och detta är ohållbart i längden. Men å den andra sidan har inte heller de röd-gröna partierna en majoritet som räcker till för svåra beslut, det fick vi bevisat i förra veckan.

Den politiska situationen i landstinget är just nu väldigt bräcklig, med politiker och partier som blockerar varandra. Om det fortsätter så kommer inte många politiska beslut att kunna fattas i landstingsfullmäktige. Då riskerar formaliteter och procedurfrågor ta över den politiska scenen.

Det är fara å färde för både vården eller kulturen i Norrbotten. Läget är allvarligt, och ska det bli fart på politiken i landstinget behöver en bredare majoritet skapas. Om bara viljan finns, borde detta gå att ordna.

Till sist vill jag rikta ett varm tack till Peppe Bergström och landstingets Resurscentrum Konst Norrbotten. På deras initiativ arrangeras just nu Art for Sale i Luleå, för tredje året i rad. Under hela december månad och fram till trettondagen, säljs konst och konsthantverk i Galleri Smedjan. En fantastisk möjlighet för våra konstnärer, att sälja sina alster mitt i julkommersen. (Publicerad i NSD december 2014)

Stå upp för kulturen!

Den senaste veckan har det blåst till ordentligt i frågan om makten i landstinget. Det är bra om höstens valresultat leder till diskussioner om hur landstinget ska styras, men vi är nog ganska många som ogillar det hårda språkbruk och den ibland nedlåtande ton som präglat debatten i de sociala medierna. Även om vi inte gillar att politiska motståndare kommer till makten, ska vi ha respekt för valresultatet. Det är väljarna som bestämmer.

Oavsett vem som styr i landstinget, måste allting gå vidare. Alla politiker, både de som är i majoritet och de som tillhör oppositionen, har ett stort ansvar för att Norrbotten förblir ett län som är bra att bo och leva i. Om vi misslyckas med detta är det bara att säga god natt. Ett län på nedgång är ett län som människorna flyttar från.

Sjukvården är utan tvekan landstingets största ansvarsområde och här har politikerna sin viktigaste uppgift. En väl fungerande hälso- och sjukvård är en förutsättning för att människor ska vilja bo i vår landsända, därför måste vi arbeta för en sjukvård som är på topp och som utvecklas för framtida krav. Men det räcker inte. Vi måste också stå upp för är kulturen och de regionala frågorna. Den regionala utvecklingen behövs om vi ska hänga med i konkurrensen med andra regioner och kulturen behöver vi för sammanhållningens och trivsels skull.

Ibland ställs kulturen mot sjukvården, det är dumt tycker jag. Kulturen sprider glädje och därmed befrämjar den också vår hälsa. Kulturen kostar inte särskilt mycket i den stora budgeten. Om vi exempelvis tittar på Luleå kommuns budget (som jag känner bäst till), ser vi att kulturen i Luleå kostar 2 öre av varje krona som kommunen spenderar. Av samma krona får skolan cirka femtio öre och välfärd och omsorg omkring trettio öre, medan en tio-öring går till tekniska. Vi får mycket för två öre, så jag tycker vi ska stå upp för kulturen!

Att kulturen är viktig, kan vi inte minst se när vi tittar på hur Luleå utvecklats de senaste åren. Sedan kulturens hus – i bred politisk samverkan – invigdes 2007, har Luleå blivit en trivsammare och öppnare stad. Nu är Luleåborna mer stolta över sin stad och befolkningen i kommunen ökar. Vem kan idag tänka sig ett Luleå utan Kulturens hus?

Till sist vill jag rikta ett varm tack till Kalix och bio Röda kvarn. Ewa och jag var där med några Kalixvänner på konsert i lördags. Vi såg Carmen i en direktsändning från Metropolitan Opera. Ljudet och bilden var perfekt. En oförglömlig upplevelse. (Publicerad i NSD november 2014)

 

Ny kulturminister

Vi är många som hoppas på en offensivare kulturpolitik i vårt land. Vi är därför mycket spända på att få veta hur den nya regeringens kulturpolitik kommer att bli. Jag har skrivit det många gånger förut och jag skriver det gärna igen; ett samhälle som vill att människorna ska må bra, måste ge mycket plats åt kulturen.

Många namn hade nämnts i spekulationerna om vem som skulle bli den nye kulturministern. Ingen hade tänkt på Alice Bah Kuhnke. Utnämningen blev en stor skräll och många höjde på ögonbrynen när hennes namn lästes upp av statsminister Stefan Löfven. Snabbt kom det både sågningar och hyllningar i spalterna och i sociala medier. Debatten om hennes namn är ett friskhetstecken, tycker jag. Kulturfrågorna är viktiga, därför är det bra om medborgarna har åsikter om vem som ska vara landets kulturminister.

Alice Bah Kuhnke kan ge kulturen en välbehövliga kick framåt. Men ensam gör hon ingen skillnad. De andra politikerna i regeringen, kommuner och landsting måste också dra sitt strå till stacken, annars går det inte. Vi har en valrörelse bakom oss där nästan ingen politiker pratade om kulturen. Nu hög tid att visa handlingskraft om de fina ord man skrev i sina valprogram.

Konsthall Tornedalen

I Norrbotten finns flera bra förslag på kulturens område. Att skapa goda villkor för kulturarbetarna är viktigt, liksom att fortsätta bygga ut Kulturskolorna i kommunerna. Det är också dags att gå från ord till handling när det gäller konstmuseet och nytt kulturhus i Kiruna, nytt kulturhus i Gällivare, konsthall i Vitsaniemi och Dansens hus i Luleå.

Det är bara fyra år till nästa val och jag önskar att politikerna i kommuner och landsting sätter högsta tempo i kulturfrågorna. Snabba beslut ger mer resultat än långbänk, det har vi sett många bevis på genom åren. De politiker som förmår satsa på både välfärden och kulturen kommer att bli vinnare i valet 2018.

Till sist vill jag avsluta med att sända ett stort grattis till Sven-Erik Bucht, som i fredags utsågs till minister. Jag tror att de flesta norrbottningarna känner som jag – en stor stolthet över att en person från vår hembygd tar plats i regeringen. De senaste åtta åren har ingen i regeringen varit bosatt på en ort norr om Stockholm. Därför är det inte så konstigt att det värmer lite extra i hjärtat när en person från Karungi blir minister. Sveriges regering har nu fått representation från norr igen. Äntligen! (Publicerad i NSD oktober 2014)

 

Valet 2014

Nu är det bara några få dagar kvar till valdagen och valtempen håller på att stiga. Tur är det, för det har varit lite för lamt hittills, tycker jag. Ännu har det inte bränt till på riktigt mellan politikerna, men det finns undantag. Som när Kenneth Stålnacke utmanade Kristina Zakrisson om personkryssen och rådsposten i Kiruna, då hettade det till direkt. Kristina antog utmaningen och startade sin första personvalskampanj någonsin. Det var bra gjort av henne, med ens blev det lite mera liv i Kirunas valrörelse. Nu handlar valet i Kiruna om både politik och person, och när så blir fallet brukar valdeltagande öka, något som är bra för både demokratin och för stadsflytten.

Övertorneå

I Övertorneå är det lugnare. Här utmanas inte kommunalrådet av sina egna. Roland Kemppainen och hans partivänner har öppnat valbyrå på konsumparkeringen. Här står han tillsammans med sina egna och delar ut valmaterial och pratar med folk. Alla i byn vet att kommunalrådet står där på parkeringen och många kommer dit för att få en pratstund med honom.

Frågorna han möter rör mest de lokala frågorna: Bredband till byarna, byggandet av nya trygghetsboenden, storleken på det kommunala vårdnadsbidraget, guppen i vägbanan som byggts – av tekniska kontoret – för att få ned farten på bilarna, en dålig vägbank över älven som måste rättas till, risker med införandet av nya trafikavgifter för byns åkare med mera, med mera.

Under några dagar har jag varit med vid valbyrå på Konsums parkering. Det låter som om de flesta är nöjda med sin kommun, men säker på valresultatet kan man inte vara. Stämningen är dock mycket god. Många vill prata och de flesta tackar ja till kaffet och småkakorna som partiet bjuder på.

I fredags kom även Tomas Mörtberg (C) förbi på en kopp kaffe. Tomas är gruppledare och första namnet på centerpartiets kommunlista i Övertorneå. Han dök upp för en liten pratstund med oss i den socialdemokratiska valbyrån. Sådana pratstunder över partigränserna inger hopp för framtiden, tycker jag. För en kommunpolitiker handlar det ju om att kunna samarbeta för den egna kommunen bästa.

Till sist några ord om något som inte existerar i årets valrörelse, kulturfrågorna. De debatteras nästan inte alls och de syns inte heller på valaffischerna. Fram med er, ni politiker som annars brukar säga att kulturen är viktig! Vi måste slåss för kulturen, annars dör den. Ingen människa vill bo på en plats där ingen kultur finns. (Publicerad i NSD september 2014)

 

Graffiti

Det blåste till ordentligt när Luleå kommun i förra veckan förstörde den omtyckta graffitin i gångtunneln på varvet. Facebook och andra sociala medier fylldes snabbt med förtvivlade och ilskna kommentarer. När konstverk förstörs brukar reaktionerna bli starka och att folk reagerar är bara sunt, tycker jag. För mig och många andra är det svårt att förstå att något sådant kan hända. Var det bara ren skär okunnighet som låg bakom beslutet att förstöra graffitin? Som ansvarig för klottersanering måste man ju kunna skilja på klotter och graffiti.

I ett bra samhälle finns det alltid plats för olika former av kultur. Människorna måste få uttrycka sig och komma till tals på det sätt själva önskar. För många ungdomar är graffiti både en kulturform och ett språk. De som skapar graffiti har någonting att berätta och de vill bli sedda och hörda. Vi ska låta de unga komma till och ge dem luft under vingarna.

Graffitin tillhör samtidskonsten. För två år sedan tog kommunen initiativ till en graffitimålning i jätteformat i Uddebohamnen, ett konstverk som idag sägs vara ett av de största i sitt slag i Europa. När verket invigdes med pompa och ståt kändes det att graffitin äntligen fått sitt erkännande i Luleå. Den stoltheten vi kände då, måste vi nu få tillbaka. Därför borde Luleå kommun snabbt erbjuda plats för nya graffitiverk. En signal om detta skulle uppskattas av många i Luleå, inte minst av våra unga medborgare.

Musikens Makt

Till helgen är det åter dags för Musikens Makt, en av landets finaste musikfestivaler. Startfältet den här gången är minst sagt imponerande. Till de två scenerna kommer jättemånga kvinnliga artister, så många att det blir unikt för i Sverige. Dessutom kommer en massa coola band till Potatiskällaren, en scen som skapats för Musikens makt av Mattias Alkberg.Jag vet att musikälskare från hela landet år på väg hit. Musikens Makt har intagit en tätplats bland musikfestivalerna i landet. Hemligheten bakom succén är att Musikens Makt arrangeras av den ideella föreningen med samma namn. Och när unga människor ordnar något kul för andra unga människor blir det trivsamt för alla. Festivalen är dessutom gratis för besökarna, finansieringen kommer från Luleå kommun, Landstinget och sponsorer.

Luleå är numera känt för att ha ett brett kulturutbud och ett öppet klimat mellan människorna. Inte minst Musikens Makt har bidragit till detta. Man blir stolt. (Publicerad i NSD augusti 2014)

 

Konst och kultur

I mina tidigare krönikor har jag ofta skrivit om vårt behov av konst och kultur. Det är ingen slump att jag skrivit om just detta ämne i krönikorna. Tvärtom. Kultur i alla former – konst, teater, musik och dans – engagerar människor i alla åldrar. Kulturen behövs om vi vill ha en god livskvalitet, något som inte minst politiker alltid bör ha i minnet.

Folk trivs på orter och ställen där kulturen flödar. Kulturen medverkar till ett bättre mänskligt klimat, den skapar öppenhet och är vägen till människornas hjärtan, I vår landsända är vi kända för ett rikt kulturliv och på många håll i vårt avlånga land beundras vi för alla de starka varumärken vi kan visa upp inom kulturens olika områden.

Om vi är kloka nog (och har modet) att fortsätta vidareutveckla den kultur vi redan har, kommer kulturen i Norrbotten kunna bli ett ännu viktigare fönster mot både Sverige och världen. Och varför skulle vi inte utveckla kulturen vidare? I Norrbotten finns ju alla förutsättningar; Vi har människor från världens alla hörn, vi har den svenska, finska och samiska kulturen. Vi har tusentals kulturutövare, både professionella och amatörer, och vi har starka kulturella institutioner för musik och teater (och snart också för dans).

Den kultur vi hittills skapat, överlever inte av sig själv utan den måste ständigt vinnas på nytt. Vi får inte bli självbelåtna med det vi hittills uppnått och slå oss till ro. En kultur som inte utvecklas den stagnerar. Ett kulturhus vi byggt, en teaterscen vi skapat eller en orkester vi startat, behöver ständigt förnyas och publiken måste vinnas tillbaka om och om igen.

Mycket är på gång, flera kommuner talar idag om ökade satsningar på sina kultur- och musikskolor. I Övertorneå arbetar man för att bygga Konsthall Tornedalen, i Gällivare är ett nytt kulturhus på tapeten, i Kiruna byggs länets konstmuseum inom kort osv. osv. Totalt sett har det ekonomiska stödet till kulturen i vårt län ökat, inte minst från landstingets sida, men det finns stora framtida utmaningar som måste klaras. Kulturen behövs och den gör nytta!

Avslutningsvis; På Musikhögskolan i Piteå finns en mycket stor utvecklingskraft inom det konstnärliga området, så stor att jag framöver kommer att skriva en helt egen krönika om den. Idag nöjer jag mig med att påminna om att Musikhögskolans mastersutbildning i musikalisk gestaltning, nyligen fick betyget ”mycket hög kvalitet” av UKÄ. Ett fint betyg och en fjäder i hatten för både Piteå och Musikhögskolan, LTU. (Publicerad i NSD juni 2014)

 

Gällivare 

Det sociala klimatet är i hög grad avgörande för om folk vill bo kvar på sin hemort eller flytta tillbaka hem igen. Detta påstående har inte jag hittat på, men jag skriver under på varenda bokstav i det. Det är Mats Jakobsson, universitetslektor vid LTU, som talade om detta på Gällivaregalan i fredags.

Mats Jakobsson har nyligen gjort en enkät om hur de unga ser på Gällivare som plats att leva och bo på. Enkäten ger svar som är viktiga för Gällivares framtid:

De unga i Gällivare verkar generellt sett tillfreds med sin hemort, de tycker att det är ganska bra att bo i Gällivare och orten känns som en trygg plats att vara på. När de unga säger så, tycker jag att alla ni, politiker och andra, som jobbar för Gällivares framtid ska ta åt er av berömmet och vara stolta över det.

Enligt enkäten tycker de unga att det är rätt okey att bo i Gällivare, men de unga påtalar också att det finns mycket nytt som behöver skapas om de unga ska vara nöjda. I enkäten har bristen på bostäder nämnts av många, likaså behovet av fler mötesplatser och offentliga rum för de unga. Många efterlyser en biograf, en teaterlokal och fler kulturaktiviteter. Dessutom vill de unga att staden hålls ren och snygg.

Enligt Mats Jakobsson finns det ett tydligt samband mellan ett bra socialt klimat på en ort och de ungas vilja att bo kvar på orten eller hemvända till den. I klartext betyder detta att orter som ger plats för mångfald och tolerans, där vill de unga bo och dit är de villiga att hemvända till efter några års utflyttning.

Det är jättebra att Gällivare samarbetar med LTU i en sådan här enkät. Att låta de unga komma till tals är det viktigaste samhället kan göra. Om de vuxna är lyhörda och lyssnar på vad de unga säger, kan de lättare skapa den bästa framtiden för dem. Vill de unga ha fler mötesplatser och mer kultur, en biograf eller teaterlokal, ska de också få det, tycker jag.

Jag vet att många politiker i Gällivare har planer på ett nytt kulturhus (det finns redan ett förslag på lämplig tomt för huset), ett kulturhus som skulle ge kommunmedborgarna både framtidstro och stolthet, men också ett bättre socialt klimat. Det är bra. I en tid när hus och skolor måste rivas och kyrkor och hela stadsdelar ska flyttas, behöver det skapas mycket kultur och många mötesplatser.

De politiker som satsar på kulturen och på ett bra socialt klimat i sin kommun, vinner inte bara röster i allmänna val. De vinner också människornas hjärtan. (Publicerad i NSD maj 2014)

Erling Johansson på Storgatan

En oförglömlig konsthändelse har de senaste veckorna utspelat sig på Storgatan i Luleå. Innanför de tomma skyltfönstren i gamla Åhléns varuhus, stod konstnären Erling Johansson från Sarvisvaara och målade porträtt av kända och okända norrbottningar i alla åldrar. Han målade natten lång, mitt framför näsan på förvånande människor som råkade passera förbi på sin väg till affären eller till krogen.

Många av de Luleåbor och andra som flanerade förbi på Storgatan stannade upp och kunde betrakta konstnären i full färd med att måla av sin modell. Att folk får vara med om något sådant som detta händer nästan aldrig, vågar jag påstå.

Konst brukar man se först när den är klar och upphängd på väggen. Själv är jag konstintresserad, men aldrig har jag fått uppleva när konsten formas från skiss till färdigt verk, men här fick jag och många andra möta Erling Johansson live, en konstnär i full aktion med modell, staffli och allt.

En kväll när jag själv befann mig i lokalen, stannade ett ungt par (som var på hemväg efter ett teaterbesök) till utanför skyltfönstret och betraktade under en lång stund det som hände i lokalen. När sedan konstnären bjudit in dem i värmen satt de nästan till midnatt och fick följa hur ett konstverk blir till, något de aldrig fått vara med om förut.

Det som under några veckor utspelats bakom de stora skyltfönstren i Luleå, är både stort och unikt. ”Det finns en kollosal hunger efter konstnärer och deras arbete, med det har alltid saknats skyltfönster för sådana här aktiviteter” säger Erling Johansson. Jag håller med.

Erling Johanson är en modern konstnär som gärna provar nya grepp för att nå ut till sin konstpublik. Hans arbete går att följa på Facebook.

Northland Basket

Äntligen fick tjejerna i Northland Basket sitt basketguld. Under flera dagar firandes de nyblivna svenska mästarna för sin bragd. Det basketspelarna har gjort är stort. De har visat att de som basketlag är bäst i Sverige, de har blivit en förbild för de unga i vårt län. Vi är enormt stolta över dem.

Efter SM-guldet känns vår stad ännu modernare och ännu mindre grabbig. Det är just det som händer när tjejer tar för sig och tar plats. Ingen människa vill i längden bo på en plats där allting står stilla, men gärna på ställen där det känns modernt och sjuder av stolthet, kultur och livsutrymme för alla. Tack Northland Basket för att ni bidrar till att skapa ett modernt och stolt Luleå och Norrbotten!(Publicerad i NSD april 2014)
TEDxKiruna och Facebook

Kiruna är en stad som idag är känd över stora delar av världen. Att det är så blev inte minst tydligt för mig när jag för kort tid sedan fick vara med när TEDxKiruna 2014 arrangerades i Kiruna. På seminariet medverkade allt från astronauter till forskare och via YouTube direktsändes deras tal ut till miljontals människor världen över. Att en världshändelse som TEDx äger rum just i Kiruna – och dessutom under jord i LKABs gruva – är absolut ingen tillfällighet. Kiruna är en världsstad. I Kiruna finns inte bara Europas modernaste gruva, här finns också IceHotel i Jukkasjärvi och Spaceport Sweden. Mitt i vardagen är det lätt glömma bort vår egen storhet. Kom ihåg att LKAB driver världens modernaste underjordsgruva i Kiruna. Kom ihåg att IceHotel är ett av världens mest kända varumärken som årligen besöks av tusentals människor från världens alla hörn. Kom ihåg att Spaceport Sweden snart kan göra Kiruna till en av de få städer på jorden som har rymdtrafik.

Till allt det uppräknade kommer också de stora kulturella värden som byggts upp under Kirunas drygt hundraåriga historia; det fina stadshuset och kyrkan, arbetarbostäder, den moderna stadsplanen och de offentliga och privata konstsamlingarna med verk från nästan alla stora konstnärer vi känner till.

Det som finns i Kiruna är stort och som Luleåbo är jag riktigt stolt över den staden. Min egen hemstad, Luleå, är jag också stolt över.

När Facebook i februari 2011 meddelade sitt beslut att göra en jätteinvestering i serverhallar i Luleå (den första någonsin utanför USA) var jag tvungen att nypa mig i armen innan jag kunde fatta att det var sant. Den första datahallen är redan byggd och i drift och nu i vår går Facebook vidare med att bygga nästa jättelika datahall i Luleå. Den får namnet Luleå 2 och kommer att bli väldens modernaste.

Facebooks etablering i Luleå är en milstolpe i vår digitala historia, men det blir inte den enda etableringen av sitt slag i vår region. Ännu ett stort datacenter växer nu upp i Boden, detta efter en lyckad insats av The Node Pole, som är ett samarbete mellan Boden, Luleå och Piteå samt landstinget och Luleå Näringsliv AB.

Idag öppnar The Node Pole de flesta dörrar hos dataföretagen i Kalifornien. Alla ”over there” vet numera att Sverige och Luleåregionen kan erbjuda allt det som den digitala industrin behöver; världens säkraste elnät, bra elpriser, lämpligt klimat, miljövänlig el från vattenkraften och välutbildat folk. (Publicerad i NSD mars 2014)

 

Arjeplog

I förra veckan samlades en massa folk i Arjeplog till ett sommarseminarium. Maria Söderberg hade bjudit in min dotter Åsa att tala på seminariet, och eftersom jag var hennes chaufför fick också jag vara med. Det blev en minnesrik dag.

Arjeplog är en fantastisk kommun. Det bor inte så många människor där, men folket i samhället har en kraft som imponerar starkt på mig.

På sommarseminariet, som hölls mitt i vintern, pratade föreningslivet, bildningsförbund, kulturarbetare, kommunala tjänstemän och kommunalråd sig samman för att hitta på nya grepp för att stärka framtidstron i bygden.

Under de senaste årtionden har testföretag av olika slag gett kommunen både näring och livskraft. Biltestarna har inneburit att det under vintern är full fart på hotellen och matställena. För ortens entreprenörer och serviceföretag har testverksamheten blivit en ovärderlig tillgång. Det tycker alla är jättebra, men på sommaren vill Arjeplog göra mer.

Många höll fram Arjeplogs Filmfestival som ett bra exempel på sådant som sätter Arjeplog på kartan. Jag håller med, filmfestivalen betyder mycket för samhället. I år blir det tionde gången och den pågår den 14-16 februari. På invigning som sker på torget, medverkar bland annat Maria Lundqvist.

Det är alltid viktigt att sätta sin egen hemort på kartan. När hembygden blir positivt omnämnd i medierna känner många människor en stor stolthet. Flera på mötet mindes med glädje tiden kammarmusikfestivalen Lapplands festspel som mellan 1986-2000. Den satte verkligen Arjeplog på kartan.

Det är kanske dags att starta en ny sommarfestival i Arjeplog, kanske med folkmusiken som tema. En sådan årlig festival skulle säkert gå att få ihop i Arjeplog, inte minst med tanke på den samlade kraft som visades upp på sommarseminariet. Kultur- och musikfestivaler gör folk glada och stolta. Och glädje och stolthet är viktigt!

Själv kommer jag ihåg när jag första gången blev riktigt stolt över Luleå som stad. Det var sommaren 1988, då seglings-VM gick i Luleå. Tävlingarna invigdes av Kungen och en stor fet sol sken över Norrbotten under hela tävlingsveckan. Den sommaren flyttade café- och restaurangägarna ut sina möbler på trottoaren och vi Luleåbor kom på hur trevligt och fint det var att vara ute natten lång, med barn och allt. Ingen av oss ville gå hem och lägga sig. Man var inte trött, bara glad. (Publicerad i NSD februari 2014)