Krönikor

Mina NSD-krönikor

Under åren 2014-2019 skrev jag regelbundet krönikor i NSD. Här är alla krönikorna.

Musikens Makt läggs ner

Luleå kommun är på väg att slarva bort landets finaste musikfestival, Musikens Makt, en av landets bästa musikfestivaler, en musikfest helt befriad från öltält. I stället för att hylla Musikens Makt läggs den ner. Mycket oroande, nu riskerar Luleå att bli en kallare plats att leva på.

Lite fakta och historik kan kanske behövas för att vi ska förstå hur bra Musikens Makt är: I år arrangerades festivalen för tionde gången. Den startade 2010 och har vunnit stor respekt. 2015 vann Musikens Makt priset för ”Sveriges mest nyskapande festival” på musikbranschmässan Sweden Live.

Själv har jag många fina minnen från åren med Musikens Makt. Det som slår mig är att Musikens Makt genom åren lyckats engagera landets bästa musiker och band. När jag bläddrar bland mina bilder i mobilen hittar jag flera hundra olika band som besökt Musikens Makt, detta är en imponerande samling.

Eldkvarn, Familjen, Oskar Linnros, Raubtier, Anna von Hausswolff, Magnus Ekelund & Stålet, Markus Krunegård, Docenterna, Mattias Alkberg & Nerverna, Sanna och Rebecka (The Magnettes), Titiyo, Tjuvjakt, Bob Hund, Jakob Hellman, Movits!, Anna Ternheim, Silvana Imam, Weeping Willows, Stina Wollter, Maxida Märak, Loreen, Cherrie, Vasas Flora & Fauna och många många fler. Alla har de varit på Musikens Makt.

Ett av mina starkaste personliga minnen är från Musiken Makt 2012. Jag stod med tusen andra vid Strandscenen och lyssnade när Docenterna och Joppe Pihlgren framförde låten ”Vanligt folk”. Det finns tillfällen då en sång eller ett musikstycke för alltid fastnar i minnet, det jag var med om på Strandscenen den gången var ett sådant tillfälle.

Trots många års kamp vägrar Vitåborna att ge upp sin dröm om att skolan ska få finnas kvar. Vitåborna är ganska luttrade vid det här laget, besluten om deras skola har pendlat hit och dit. Trots kommunledningens vallöfte om att skolan ska vara kvar, har den ändå stängts till slut.

När den så kallade ”turbulensen i stadshuset” lagt sig och frågan om den lokala folkomröstningen ska avgöras, borde det finnas en chans för alla att bli vinnare. Löser man frågan på ett klokt sätt kan man också överbrygga den klyfta mellan stad och land som skolfrågan skapat.

Med denna krönika tackar jag för mig. Tack NSD för sex fina år som en av tidningens krönikörer.

november 2019

Örnäset

I år är det Kulturarv 2019. Region Norrbotten och Norrbottens hembygdsförbund passar därför på att samarbeta och slå ett extra slag för länets olika kulturarv. Vi får aldrig glömma vår historia och våra rötter, därför är arbetet med kulturarvet så viktigt. Kulturarv skapas oavbrutet hela tiden och var och en av oss är en del av detta arv.

På Örnäset finns ett av Luleås kulturarv, kvarteret Tången. Kvarteret byggdes på femtiotalet, när stadens befolkning ökade i samband med järnverkets expansion. Hela stadsdelen Örnäset kom till i en tid när folk längtade efter att få flytta in i moderna bostäder med rimliga hyror.

När området byggdes rådde det stor bostadsbrist i Luleå. Trångboddhet och dåliga sanitära bostadsförhållande var vardag på den tiden. Behovet av nya bostäder var akut. Människor som bodde i urusla bostäder behövde flytta till bostäder som var modernare och bättre, ett behov som var akut inte minst för barnfamiljerna. Ett ytterligare skäl till den stora bostadsbristen var det nya järnverkets behov av folk. Bostäderna i Luleå räckte helt enkelt inte till för att förse järnverkets personal med tak över huvudet.

Familjerna som flyttade till Örnäset var ofta barnrika och som regel levde dessa på en lön, mammorna var hemma med barnen och papporna var på jobbet. Förskola och barnomsorg var okända begrepp, men barn fanns det gott om. I ett av husen på Örnäset bodde tjugosju barn.

Flerfamiljshusen på Tången är idag en värdefull del av Luleås historia, ett kulturarv som är värt att bevara. Kvarteret växlar mellan putsfasader och röda tegelhus murade i vackra munkförband. De tjugofyra husen mellan Edeforsgatan och Vretvägen (idag ägt av Heimstaden) speglar den optimism som rådde på femtiotalet, då stadens befolkning ökade med tusen personer om året.

Genom att bilda de två kommunala bostadsföretagen Stiftelsen Malmudden och Stiftelsen Industribostäder fick stadens styrande fart på byggandet. På kort tid byggdes sexton hundra lägenheter i stadsdelarna Malmudden, Örnäset och Skurholmen.

Den statliga bostadspolitiken, med hyggliga lånevillkor riktade till kommunerna, gjorde det möjligt att bygga allmännyttiga bostäder i kommunal regi. Detta var en mycket framsynt och klok politik. I dagens politik har allmännyttan ställning tyvärr försvagats, men med lite mod och klokskap borde politiken kunna ge allmännyttan ny upprättelse. Det är dags att börja tala om folkhemmet igen. Och därmed slå vakt om ett av våra viktiga kulturarv.

augusti 2019

Det våras för landsbygden

Frågorna om landsbygdens överlevnad är nu mer än någonsin på allas läppar. Sveriges Hembygdsförbund höll nyligen sin årsstämma i Östersund, en årsstämma med ombud hela landet. Alla ombuden talade om samma sak: Vi behöver en levande hembygd öppen för alla. En levande hembygd är en viktig del av vårt kulturarv.

Överallt i landet kämpar människor för att landsbygden ska leva. De som slåss för sin bygd vill att politikerna ska utveckla landsbygden, inte avveckla den. De som står upp för landsbygden gör ett viktigt jobb, de arbetar för att människorna ska kunna bo i kvar och inte tvingas flytta på därifrån.

Våra politiker talar ofta om hur viktigt det är med en levande landsbygd, men detta tal får inte stanna vid de vackra orden. Om politiken anser att landsbygden behövs måste politikerna också i handling visa att den är viktig. Det fungerar inte att före ett val lova vitt och brett om landsbygdens utveckling och sedan efter valet strunta i vad man tidigare lovat.

Alla vill inte bo i en stad. Många människor föredrar att bo på landet. För några är det närheten till naturen som lockar, andra söker ett lugnare livstempo och kanske ett boende som inte kostar halva lönen. Om vi menar allvar med att både stad och land ska leva, måste vi förstå att ett samhälle utan en levande landsbygd är ett samhälle som inte fungerar.

Innerst inne vet nog alla att vårt samhälle inte skulle fungera utan landsbygden. Det är inte bara vår mat som kommer från landsbygden, det gör även råvarorna från skogen, malmen från gruvorna och elkraften från vatten och vind. Om man tänker så förstår man att både land och stad måste finnas.

För många av oss är platsen där vi bor den viktigaste platsen i våra liv. När folk trivs på, och tror på, sin egen stad eller bygd talar de i positiva ordalag om denna plats. Sådan positivitet skapar både drömmar och framtidstro, vilket vi mer än något annat behöver just i denna tid.

Människor som kämpar för sin egen bygd är samhällets viktigaste stöttepelare. De behövs mer än någonsin. Därför borde politiken välkomna alla som står upp för sin egen hembygd, oavsett om kampen gäller en affär, en skola eller ett Folkets hus.

Att folk kämpar för sin hembygd är ett friskhetstecken som borde välkomnas och uppmuntras.

juni 2019

Den stora gruvstrejken i Kiruna

Under kulturarvsåret 2019 vill Norrbottens hembygdsförbund lyfta fram viktiga delar av länets kulturarv. Att länka samman vårt historiska kulturarv med våra drömmar om framtiden är viktigt. Utan det historiska perspektivet är det svårt att veta i vilken riktning vi ska styra framtiden.

Det är i år femtio år sedan den stora gruvstrejken vid LKAB bröt ut. Gruvarbetarna var missnöjda med både arbetsmiljön och lönerna. Nyheten om

den vilda strejken spreds som en löpeld över landet och väckte stor uppmärksamhet i

tidningar, radio och TV.

Strejken började den 9 december 1969 och avbröts den 4 februari 1970, då arbetarna gick tillbaka till gruvan. Resultat av strejken blev att lönerna höjdes, ackordssystemet avskaffades och månadslön i infördes.

En av dem som minns gruvstrejken är Christina Edin, som var åtta år när gruvstrejken pågick. Hon minns strejken och gruvarbetarna som demonstrerade och höll strejkmöten i Kiruna stadshus. Strejken blev en minnesrik händelse och ett stort äventyr för Christina – ett äventyr i ett gnistrande och vintrigt Kiruna 1969.

På gator och torg talades det om direktören vid LKAB, han som kallades ”envojen”. Hon minns att många gruvarbetare var rosenrasande på honom för att har inte ville komma till Kiruna och prata med dem under pågående strejk.

Det som hände i Kiruna 1969 skapade inte bara braskande nyhetsrubriker över hela landet, det ruskade också om i den svenska modellen. Gruvstrejken förändrade svensk arbetsmarknad på många sätt. Strejken blev upptakten till att riksdagen skapade nya lagar om arbetsrätt, anställningsskydd och medbestämmande i arbetslivet.

Om sina minnen från gruvstrejken har Christina nu skrivit en bok. I nästa vecka debuterar hon som författare med en barnbok som i text och bild berättar om gruvstrejken för femtio år sedan. Huvudpersonerna i boken är barnen Pentti och Stina och gruvarbetaren Holger. Barnen får följa med Holger när han går på strejkmöte i stadshuset.

Snart finns inte detta stadshus längre. Sprickbildningar från gruvan gör att stadens gamla centrum, med hus och allt, måste flyttas. Det gamla stadshuset ska jämnas med marken och ett nytt har byggts upp tre kilometer bort, där Kiruna nya centrum ska placeras.

Gruvstrejken för femtio år sedan är en milstolpe i svensk historia, ett kulturarv av högsta värde som inte får glömmas bort.

april 2019

Försvara kulturen

I måndags presenterade Stefan Löfven namnen på vår kommande regering. Många i den nya regeringen har varit med förut, men några nya spännande namn finns också. Amanda Lind MP, som blir kulturminister, är en av de nya. För mig är Amanda (MP) ett oprövat kort när det gäller kulturpolitiken, men låt oss hoppas att hon på ett bra sätt kommer att stå upp för kulturen i regeringskretsen. Som kulturminister har hon en mycket viktig roll att spela. För mig är kulturpolitiken ett av politikens viktigaste områden, ett område som tyvärr inte alltid får den framträdande plats i politiken som den förtjänar.

Det var glädjande att Stefan Löfven tog upp kulturens värde i regeringsförklaringen, om än bara i korta ordalag. Han talade varmt om landets kulturskolor och aviserade satsningar på bland annat kulturarbetarna och skolbiblioteken. Låt oss hoppas på att det blir reellt satsat på dessa områden den kommande mandatperioden.

Historiskt sett har socialdemokraterna varit starka på kulturens områden. I takt med att arbetarrörelsen växte fram, byggdes starka folkrörelser upp för att släcka den kunskaps- och kulturtörst som kom med stigande levnadsstandard. När folk fick allmän rösträtt, arbete och mat på borden, ökade deras intresse för bildning och kultur. Det stora intresset ledde till att det över hela landet skapades demokratiska folkrörelser för bildning och kultur.

Folk är i grunden intresserade av kultur och efterfrågar den. Men tyvärr verkar politikens intresse för ämnet ha svalnat i takt med stigande välstånd. Ofta petas kulturfrågorna nedåt när politiker ska få ihop sina budgetar och sparplaner. När kulturen ändå nämns handlar det mest om att den är gynnsam för tillväxten och turismen. Att kulturen har ett egenvärde talas det mera sällan om.

Kanske minns ni Winston Churchills ord: ”Vad ska vi då försvara?” som han svarade sin krigsminister när denne, mitt under det brinnande världskriget, ville ta pengar från kulturen och ge till försvaret.

Tack för regeringsförklaringen Löfven, nu ska vi hjälpas åt att förverkliga politiken. Tack också för att du påminde om att det är hundra år sedan vi fick allmän rösträtt i vårt land. Och

som du sa: ”Demokratin får vi aldrig ta för given, den måste återerövras varje dag”

januari 2019

Folkhemmet och kulturen

Ordet folkhemmet är det finaste ord jag vet. Ett folkhem är ett samhälle där våra drömmar, inte våra skor, styr vart vi ska gå och hur vårt samhälle ska utvecklas. Folkhemmet är ett samhälle som bygger på allas lika värde och demokrati.

Kulturen är ett annat fint ord som jag högaktar. Kultur och demokrati är grunden för vårt samhällsbygge och detta har jag ständigt upprepat i mina NSD-krönikor.

Vi måste stå upp för kulturen och tillåta konsten och kulturen breda ut sig mer än vad den gör idag. Även om kulturen ibland ifrågasätts och anklagas för att ha ringa värde, är kulturen ett av de viktigaste medlen vi har för att bygga ett demokratiskt samhälle. Demokrati och kultur hör ihop och behöver varandra – utan demokrati får vi ingen kultur och utan kultur får vi ingen demokrati.

Våra folkrörelser har under det senaste hundra åren varit en av de viktigaste garanterna för vårt samhälles demokratiska utveckling. Den allmänna rösträtten i Sverige hade förmodligen aldrig blivit verklighet om inte vårt lands demokratiska partier och folkrörelser kämpat sida vid sida – något vi ska komma ihåg idag när mörka krafter på nytt försöker tränga sig på.

Ett bra exempel på en folkrörelse som stöttar kulturen fick vi se när Konstbiennalen 2018 invigdes i Luleå. Efter att biennalen legat i träda några år återuppstod den i lördags, detta efter att Konstfrämjandet väckt verksamheten till liv igen. Återkomsten var så efterlängtad att lördagens vernissage slog nytt publikrekord i Luleå Konsthall.

Efter vernissagen i Kulturens hus fortsatte invigningen på Norrbottens museum Här bjöds vi på en utställning om vårt kulturarv, skapad i samarbete mellan konstnärer och Lainio hembygdsförening, och en preformens med koppling till Jean-Francois Regnards resa i Tornedalen år 1681.

Många personer förtjänar hyllas för att konstbiennalen återkommit till Norrbotten. En av dem som bör harangeras är Sara Edström, som tillsammans med andra tog initiativ till att biennalen väcktes till liv igen.

För oss kulturintresserade i Norrbotten finns det en hel del i övrigt att glädjas åt. Just idag när denna krönika publiceras, invigs äntligen Konstmuseum i Norr i Kiruna. Det är bara att gratulera Norrbottens konst- och kulturliv. En annan händelse som är värd att notera, är att kulturnämnden i Luleå idag har ett förslag om skapandet av Dansens hus på sitt bord. Det verkar lovande.

november 2018

Kulturarv 2019

I år firas det kulturarvsår överallt i Europa. Nästa år är det äntligen Norrbottens tur. På initiativ av Region Norrbotten uppmanas civilsamhället med föreningar och folkrörelser att diskutera och reflektera över vårt kulturarv. En uppmaning som vi gärna välkomnar.

Vi i hembygdsrörelsen gläds åt att nästa år blir ett år i kulturarvets tecken. Att vi är glada för Kulturarv 2019 är naturligt eftersom vi redan idag arbetar med vårt kulturarv. Hembygdsförbundets verksamhet är en garant för att vår historia och kultur vårdas och utvecklas. På alla platser och i varje bygd finns historiska och kulturella miljöer som är omistliga, både för oss som lever idag och för kommande generationer.

Timingen av kulturåret är utmärkt. Just nu lever vi i en tid när mycket av det som sker i världen känns farligt. Många av oss känner oro inför framtiden, en oro som bara kan vändas till något positivt om vi bygger broar, och inte höga murar, mellan människorna.

I en tidigare krönika i denna tidning skrev jag att den politiska demokratin vuxit fram hand i hand med de svenska folkrörelserna. Utan alla tiotusentals människors arbete i de demokratiska partierna, föreningarna och folkrörelserna, hade vi aldrig lyckats skapa demokrati och allmän rösträtt i vårt land.

Den allmänna rösträtten är något av det allra finaste vi har, men vi får aldrig ta demokratin för självklar. Trots att det är hundra år sedan den allmänna rösträtten föddes i Sverige måste vi värna den varje dag och slå vakt om den. Att försvara demokratin är en av folkrörelsernas absolut viktigaste uppdrag. Om vår demokrati hotas är det vår skyldighet – och rättighet – att försvara den.

Norrbottens hembygdsförbund är en organisation som är öppen och välkomnande för alla människor. Vi är byggda på demokratins grund och är en av de största folkrörelserna i länet, med mer än 8 500 medlemmar. Vi finns i hela Norrbotten, från söder till norr, från kust till fjäll. Nästa år kavlar vi upp ärmarna och för att försvara vårt kulturarv och vår demokrati.

Avslutningsvis vill jag påminna om att kulturen liksom demokratin är en omistlig del av vårt samhälle. Utan kulturen blir hela livet grått och trist. Vår livskvalité och vår syn på samhället präglas mycket av vilket samhällsklimat vi har. Kulturen bygger broar mellan människor.

september 2018

Kyliga vindar blåser

Med bara tre månader kvar till valet är det hög tid att ta in kulturpolitiken i debatten. Med hjälp av kulturen kan vi skapa självständigt tänkande och fria människor.

Det är viktigt att vi är aktiva i kulturdebatten, annars kan det gå riktigt illa. De extremaste åsikterna om kulturen måste tas på allvar. Det räcker inte med att avfärda dåliga förslag med att de ”bara är stolligheter”. Själv har jag ägnat tid åt att titta närmare på den kulturpolitik som SD står för. Resultatet är nedslående.

SD beskriver sig som ”Partiet för kulturarvet”, en beskrivning som låter harmlös men som i själva verket är förrädisk. Läser man hela programmet, och dessutom mellan raderna, träder den rätta bilden av deras politik fram. SD vill i grunden förändra samhället och de vill använda kulturpolitiken i detta syfte.

Vi får inte glömma vår historia. Det finns många avskräckande exempel på när länder och makthavare byggt upp sin makt med hjälp av kulturen, och där kulturen sedan blivit ett redskap för att styra och kuva människorna.

För mig är kulturen en grundsten i vår demokrati. Med kulturpolitiken kan vi stärka människorna till självständigt tänkande och fria individer. Kulturen skapar sammanhållning och gemenskap. Människor som känner gemenskap går inte att kuva.

Vi har många goda exempel på kulturens sammanhållande kraft, inte minst här i Norrbotten.

Kulturens hus i Luleå har sedan starten besökts av närmare 800 000 människor.

Havremagasinet i Boden har på några år utvecklats till en konsthall som man talar gott om i hela landet. Kirunas konstsamlingar är ett medvetet resultat av Kirunabornas konstintresse och årliga satsningar på Kirunastipendiater.

Även dansen som scenkonst börjar få luft under vingarna. Det senaste exemplet på detta är nystartade Dansinitiativet, som i år fått stöd från Luleå kommun, Region Norrbotten och statens kulturråd. Idag talas det till och med om att Luleå ska få Svenska balettskolan, blir detta verklighet är detta mycket glädjande och positivt för dansens framtid i Norrbotten. Vi får hålla tummarna för att dansen har kommit för att stanna.

Till sist: ”En levande hembygd för alla” står det i Sveriges Hembygdsförbunds vision. Med denna vision som grund har många hembygdsföreningar öppnat sina dörrar för de som kommit till Sverige som flyktingar. En hoppfull och fin gest i en tid när kyliga vindar börjat blåsa i vårt land.

juni 2018

Folkrörelserna och demokratin

Sverige är ett land där den politiska demokratin vuxit fram hand i hand med folkrörelserna. Den allmänna rösträtten infördes i början av nittonhundratalet, samtidigt som de svenska folkrörelserna växte sig starka. Hundratusentals medlemmar sökte sig till de politiska partierna och till idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen och arbetarrörelsen. I mer än hundra år har den svenska demokratin burits upp och stärkts av medlemmarna i folkrörelserna.

Historien om de svenska folkrörelserna är en fin historia. Utan aktiva människor i partier och folkrörelser hade vi inte haft demokrati i vårt land. Demokratins viktigaste förutsättningar är att det finns olika partier, lyssnande politiker och engagerade väljare. Idag ser vi tyvärr minskande medlemstal i de flesta partier och folkrörelser. Färre medlemmar innebär stora risker för vår demokrati. Det värsta som kan hända är att vi blir styrda av en elit. Detta får inte ske.

Sedan ett år tillbaka har jag haft nöjet att som ordförande vara med och leda arbetet i Norrbottens hembygdsförbund. Hembygdsrörelsen i Sverige är en av landets största folkrörelser. Enbart i Norrbotten är vi nästan 8 500 medlemmar i 89 hembygdsföreningar anslutna till rörelsen, vilket gör oss till en av Norrbottens största folkrörelser.

Vi ska värna om vårt kulturarv och verka i både landsbygd och stadsbygd. Hembygdsrörelsens arbete görs helt av ideella krafter. Vår ekonomi bygger på medlemsavgifter och på anslag från Region Norrbotten.

I regionens kulturplan beskrivs det lokala engagemang i hembygdsrörelsen som ”mycket betydelsefullt och ska tas tillvara”.

Vi lever i en global tid och mycket av det som händer runt om i världen möter oss med oro varje dag. Vi som arbetar i hembygdsrörelsen måste mer än någonsin bygga broar mellan vår historia och vår framtid.

Kulturen är en av våra bästa brobyggare. Överallt där kulturen tillåts ta plats blir det ett bra klimat och framtidstro för människorna. Ett bra exempel på detta är det nybildade

Dansinitiativet i Norrbotten. Uppbackade av Luleå kommun, Region Norrbotten och statens Kulturråd har Dansinitiativet gett Norrbotten ett ansikte utåt när det gäller dansen som scenkonst.

Dansinitiativet har premiär i morgon fredag, i Kulturens hus Luleå. BIRDS (come back to bones) heter föreställningen. Detta är stort.

april 2018

Kulturen får folk att stanna kvar

Nu är det bara sju månader kvar till nästa val. Partiet är i full färd med att sätta samman de valsedlar som ska locka väljarna till valurnorna den 9 september. På många håll pågår en uppfriskande debatt om vilka namn som ska finnas med på valsedlarna. Inte minst debatteras vilka personer som ska stå överst på listorna. En placering högt upp är ofta en inträdesbiljett till de tunga politiska uppdragen.

Enligt min mening ska valsedeln spegla väljarnas sammansättning. Det är en självklarhet att det ska vara balans mellan kvinnor och män, men den borde vara lika självklart att också ska råda balans mellan unga och äldre kandidater.

”Erfarenhet och förnyelse” var ett begrepp som socialdemokraterna lanserade inför ett val för många år sedan. Budskapet var tydligt – den bästa politiken åstadkoms när erfarna äldre politiker fick arbeta tillsammans med yngre kandidater.

Har vi glömt bort den fina devisen om erfarenhet och förnyelse? Är det exempelvis så klokt att inför nästa val helt ta bort en erfaren och ledande politiker som idag är partiets första namn? Är det överhuvudtaget vettigt att placera alla äldre politiker längst bak på höstens valsedlar, trots att PRO och Statistiska centralbyrån samfällt upplyser oss om att 27 procent av väljarna i höstens val kommer att vara 65 år eller äldre?

Kulturfrågorna behöver lyftas upp som en viktig fråga i kommande val. I förra valet glömdes kulturen nästan helt bort, trots att vi vet att kulturen är en viktig del av våra liv. Kulturen får folk att stanna kvar och flytta hit. Goda exempel på kulturens positiva inverkan på folks hälsa och livskvalité finns det gott om, det är bara att se sig om runtomkring i Norrbotten. Ingen människa vill bo på en plats som saknar kultur, det vet vi. Därför är kulturen en fråga politikerna bör ta med sig i höstens valdebatter.

Det sägs ibland att höstens val kommer att vinnas av de politiker som behärskar de sociala medierna, Facebook, Twitter, Instagram mm. Detta resonemang tror jag inte på. Min åsikt är att en politiker som vill bli en vinnare i höst måste komma ut ur de sociala mediernas ”likebubblor”.

Syns gärna i cyberrymden, men glöm inte att korta ner tiden på möten och sammanträden. Gå ut och var bland folk. Använd varje dag till att prata med folk på gator och torg. Besök ofta caféer, konserter och idrottsarenor. En vinnande politiker är en politiker som finns där väljarna finns.

februari 2018

MeToo

Om ordspråket ”toppen av ett isberg” någon gång stämmer med verkligheten, så är det när det gäller MeToo. MeToo har fått kränkta människor att tala ut. Många av de drabbade mår dåligt och har burit känslor av både skuld och skam inombords, i åratal.

Nu göms inte längre förnedringen i tystnad. MeToo har gjort att skammen hamnar nu där den ska vara, hos förövarna och översittarna.

Det har varit chockerande att läsa de många vittnesmålen. Det som kommit fram i dagsljuset är förfärande. Övergreppen har skett på alla nivåer och i alla samhällsskikt, från verkstadsgolven till de slutna rummen i akademierna. Förhoppningsvis har MeToo fått oss att vakna, fått oss att aldrig mer acceptera eller blunda för sexuella övergrepp. MeToo är det bästa som hänt.

Om jag visste hur det gick till när Maria Stenberg (S) röstades bort som ordförande för region Norrbotten, skulle jag berätta om det i denna krönika. Men jag var inte med på valkonferensen så jag vet inte vad som hände. Det enda jag vet är att hon ”likt en blixt från klar himmel” försvann från region Norrbottens högsta politiska befattning.

Allt verkade lugnt före valkonferensen, inte ett ord sades i förväg om att hon inte skulle få förtroendet att fortsätta som partiets förstanamn efter valet 2018. Hon nominerades av alla till en ny period, även av den valkommitté som lade fram det slutliga förslaget.

Visst har det hänt förut, att en valkonferens gjort ändringar i de listor som valkommittén lagt fram, men att det sker på detta sätt är något helt nytt. Helt utan förvarning och föregående debatt anses hon inte längre duga som partiets första namn.

Maria och jag har inte alltid tyckt likadant i enskilda frågor, men det är ingen tvekan om att hon skött sitt förtroendeuppdrag på ett bra sätt. Det som hände på socialdemokraternas valkonferens är därför mycket beklagligt.

I min krönika i juni skrev jag om Kraftsamlingen för de ensakommande barnen, som uppmanar våra politiker att ta beslut om amnesti för alla ensamkommande barn som varit i Sverige mer än 1 år. De ensamkommande har hamnat i kläm på grund av myndigheternas långa handläggningstider.

Glädjande nog har politikerna lyssnat på den starka opinionen. S och MP har enats om att ge de ensamkommande en ny chans att stanna. Ingen amnesti den här gången alltså, men ändå ett steg i rätt riktning. Eftersom Centerpartiet tidigare uttalat sig positivt i frågan, kommer förslaget att kunna antas av riksdagen.

november 2017

Glöd och engagemang i kulturdebatten

På kulturens område är det stiltje, åtminstone om man vill höra politiker prata om kulturfrågorna. Att ta tempen på kulturpolitiken i Norrbotten är inte lätt. Det är sällan en politiker säger något som handlar om kulturfrågorna. De som sitter i kulturnämnderna syns inte heller i debatten, de bara förvalta kulturen i stället för att utveckla den.

Det behövs mer glöd och engagemang i kulturdebatten. Ett samhälle med ett bra kulturklimat är ett gott samhälle att leva i. Vem kan tänka sig att leva på en plats där det inte finns någon kultur? Inte många, tror jag.

Kulturen är en kraft som bygger samhälle. Vill politikerna att folk ska stanna kvar på orten eller flytta in, måste de ge kulturen utrymme och stöd.

Även om kulturfrågorna lyser med sin frånvaro i politiken, finns det ljusglimtar på kulturens område.

På bara några år har Havremagasinet i Boden utvecklas till en länskonsthall som tagit täten i Norrbottens konstliv. Havremagasinet har skapat en kreativ miljö för alla konstintresserade, konstnärer såväl som och konstkonsumenter. Idag hittar många till Havremagasinet. I somras strömmade publiken till som aldrig förr.

I Gällivare anordnas i denna vecka en stor kulturkonferens om kultur och de kreativa näringarnas betydelse för att bygga attraktiva samhällen. På konferensen vill man parat om hur man i kan bygga ett trivsamt samhälle där kulturen har en stor och viktig roll. Fler kommuner borde följa Gällivares initiativ och samla ihop folket till samtal om hur kulturen kan bygga samhället.

I min hemstad Luleå finns det mycket kvar att göra på kulturens område, men också mycket att glädjas åt. Bland det som ligger mig varmast om hjärtat finns Mångfaldens Magasin, Dansföreningen Exiled och Musikens Makt.

Mångfaldens Magasin genomförde i somras sin tredje dansföreställning, Fånglägret i Karlsvik. Föreställningen mottogs med varma applåder och fina recensioner. Nästa år hoppas jag att vi får se mer av dessa professionella dansare i Luleå.

Dansföreningen Exiled gör ett jättejobb och Musikens Makt blev som vanligt en framgång i år, detta för åttonde året i rad. Hoppas att det strul och hot om nedläggning som kommunen skapade i våras en gång för alla har lagt sig. Musikens Makt är viktig för Luleå. Låt den vara kvar som en sommarfestival. Utveckla den i stället för att lägga ner den.

oktober 2017

Rätten att fly

För snart 50 år sedan besökte jag mitt livs första politiska möte. Det var den socialdemokratiska arbetarkommunen i Knislinge som kallat till ett öppet protestmöte med anledning av Sovjets invasion i Tjeckoslovakien.

På mötet väcktes mitt intresse för politiken och sedan dess är jag medlem i partiet. Jag drogs med på grund av det stora engagemang socialdemokraterna visade för solidaritet och mänskliga rättigheter.

Det starka engagemang för en rättvis värld som en gång fanns i partiet har avtagit i takt med ett hårdnande samhällsklimat. Rätten att få fly för sitt liv, som en gång var en självklarhet, är inte lika självklar längre. På bara några år har följderna av globaliseringen lett till fler stängda gränser än någonsin tidigare.

Det fanns en tid då partiet var först på plan när det gällde att med glöd stå upp för solidaritet och mänskliga rättigheter. Nu finns denna glöd på annat håll.

Meta Wiborgh och Mats Eliasson är två personer som startat en kraftsamling för ensamkommande barn i Luleå. Ett mycket fint och hoppfullt initiativ.

Kraftsamlingen vill att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart på grund av ”den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket”.

Kraftsamlingen uppmanar våra politiker att ta beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

En person som också på sitt sätt kämpar för de ensamkommande barnen är Ingela Nilsson i Luleå. I ett gripande brev till mig skrev hon;

”Det är ett övergrepp av det värsta slaget och en omänsklig och ovärdig handling att skicka tillbaks våra unga till Afghanistan. Vi är många som kämpar dag och natt för att hålla modet uppe hos alla de som nu är skräckslagna över de tvångsdeporteringar som nu sker. De väntar på sin tur och litar snart inte på någon av oss eller på livet överhuvudtaget”.

Den starka engagemang för utsatta människor som finns hos Meta, Mats och Ingela förtjänar att få stöd och uppmuntran, inte minst från mitt eget parti (S).

Socialdemokraterna ska vara en kraft att räkna med när det gäller solidaritet och mänskliga rättigheter.

juni 2017

Vi behöver dagsländan

Tidigt på lördagarna brukar jag lyssna på Naturmorgon i Sveriges Radio, ett program som handlar om vår fauna och flora. Naturmorgon är bra att lyssna på om man vill lära sig mer om naturen och om livet på den jord vi lever på.

En känd röst i Naturmorgon är Thomas Öberg från Luleå. I förra veckans program var Gunnar Westrin, flugfiskefantasten från Råneå, gäst i programmet. Westrin berättade om dagsländan som lever på Rånälvens botten.

Dagsländan lever ett år eller mer under vattnet, sedan den börjat flyga som fulländad slända har den bara några timmar eller högst några dagar kvar av sitt liv. Dagsländan har ingen mun eller inälvor. Den lever bara tills den hunnit para sig och lagt sina ägg. Sedan dör den och blir mat till fiskarna i älven.

Dagsländan är en omistlig del av naturen, utan vilken naturens kretslopp inte skulle fungera. Om dagsländorna i Råneälven dör ut, försvinner också älvens fisk på sikt.

Gunnar Westrins berättelse om dagsländans liv, bör ger oss en tankeställare om vårt eget liv här på jorden. Vi människor lever som regel långa liv och ofta i bästa välmåga, ett förhållande som vi kanske tar för givet.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer har ihärdigt varnat för att vår civilisation är på väg åt fel håll när det gäller hur vi handskas med naturen och jordens resurser.

När jag var politiker uppvaktades jag av miljöintresserade människor som, med all rätt, ansåg att vi politiker gjort och gör för lite för att värna vår livsmiljö.

Vi som lever i Norrbotten är ett världens rikaste folk när det gäller närheten till naturen. Vi älskar våra fjäll, skogar och älvar och för oss är dessa element rikedomar som vi inte vill mista.

Är vi som medborgare i Norrbotten tillräckligt varsamma om vår miljö?  Är vi som väljare tydliga nog mot våra politiker? Är vi beredda att ta ett gemensamt ansvar för klimatfrågorna? Om vi tvivlar på hur vi ska svara på dessa frågor, är det hög tid att vi tar oss själv i kragen.

Till sist: Sveriges Radio delade ut Romanpriset 2017 i en direktsändning från Kulturens hus i Luleå. I samband med utdelningen sa Mikael Niemi att ”på denna plats där Kulturens hus i Luleå idag ligger, låg tidigare en bensinmack. Och på grusparkeringen utanför uppträdde Bob Dylan 1992”.

Luleå bytte en bensinmack och en parkeringsplats mot ett kulturhus. Tack för den fina metaforen, Mikael Niemi!

maj 2017

Klimatsmart med BeChange

När man är frilansande pensionär får man tid att följa politiken från sidan. Nu är jag inte längre aktiv politiskt, men jag har inte slutat att reflekterar över det jag ser.

Det mesta som sker är positivt, men det finns mycket som kan bli bättre och som förtjänar uppmärksammas mer i det politiska samtalet.

För våra barns skull måste vi bli bättre på miljöfrågorna. Om vi som lever idag tar ut mer resurser av jorden än den tål, kommer detta att drabba kommande generationer. Och om vi inte förmår att minska utsläppen av koldioxid hotas klimatet i världen.

De största utsläppen kommer från transporter och industri och glädjande nog börjar det tas initiativ i frågan. Snart startar ett stort projekt för att skapa en koldioxidfri industri. Det är

SSAB, LKAB och Vattenfall som i samarbete med Energimyndigheten finansierar projektet.

Målet är att hitta ett sätt att tillverka stål utan att kol används. Kol ska bytas ut mot vätgas, en gas som inte släpper ut koldioxid.

Eftersom SSAB, LKAB och Vattenfall har sina rötter i Norrbotten, är det naturligt att detta viktiga projektarbete bedrivs i Norrbotten. Här finns all önskvärd kompetens. Luleå tekniska universitet tillsammans men kompetensen inom industrin i Norrbotten kan skapa en forskning värd namnet på detta område.

Men det är inte bara industrin som släpper ut koldioxid. Vi människor bidrar också med utsläpp när vi äter, när vi bor och när vi reser.

Förra sommaren anmälde jag mig till projektet BeChange, ett projekt som handlar om hur vi kan bli mer klimatsmarta. I BeChange har jag fått nya insikter om hur jag själv kan bidra till minskade utsläpp och därmed också minska hoten mot vårt klimat. Alla borde gå med i BeChange.

Roger Norén på Studio Acusticum i Piteå driver ett projekt som går ut på att alla människor ska ha rätt till kultur. Häromdagen träffade jag honom och Ulrika Lind från Kulturarenan.se. Jag blev helt entusiastisk. Detta kulturprojekt är något som Region Norrbotten och Norrbottens kommuner borde ha mycket nytta av.

Kulturarenan handlar om att sprida kulturen via det digitala nätet. Målet är att kulturen ska nå alla, även dem som finns inom sjukvårdens och omsorgens väggar.

Kulturarenan arbetar för att även de människor som inte kan uppleva kulturen i konserthus och teatersalonger, ska få tillgång till den genom TV och dataskärmar. Ett fint mål och en utmärkt idé. Alla människor behöver kultur!

mars 2017

Refugees Welcome

Ett nytt år är här och vi ska blicka framåt mot nya drömmar och förhoppningar. Men vi ska också titta tillbaka på det som varit. Att minnas är viktigt om vi vill uppfylla våra drömmar.

Under det år som gått har många människor tvingats fly från krig och konflikter. Människor flyr för att de hotas till livet i sitt eget land. Deras enda önskan är att få leva ett liv med trygghet och människovärde. Sorgligt nog möts de som flyr ofta av bristande respekt.

Alla människor behöver få känna respekt för sitt människovärde. Det är bara att gå till sig själv. Vi vill alla ha respekt för den vi är. Och vi måste också visa andra respekt, så enkelt är det.

När jag var barn gjorde min familj också en resa för att få ett bättre liv. Efter andra världskriget var det svårt i Danmark. Min far var lantarbetare och tiderna efter kriget var tunga. Far drömde om att vi skulle emigrera till Kanada.

Den långa flytten till Kanada blev dock aldrig av. Men det blev flytt ändå, till Sverige. Far läste i en annons i Jyllands-Posten, att en skånsk bonde sökte säsongsarbetare till sina betodlingar. Han cyklade hela vägen till Sverige, och efter detta tillfälliga påhugg på de skånska betfälten fick far fast anställd som lantarbetare på gården.

Den 11 mars 1955 kom min familj till Sverige. I Sverige fick far avtalsenlig lön och mor fick säsongsarbete på betfälten och egen lön, därtill fick hon barnbidrag för oss fem barn. Det var ganska tufft för mor och far att starta om i ett nytt land, men det gick bra.

Vi möttes alltid med respekt och människovärde. Vi fick ett fint liv och min mor sa ofta att Sverige var ett fint land att komma till.

De senaste året har människor i tiotusental flytt till vårt land. De som kommit har drömt om ett bättre land att leva i. Alla som kommit har inte mötts med värdighet och respekt, men det finns fina exempel också: Jag tänker på det arbete som gjordes av Refugees Welcome, ett mottagande av flyktingar som på alla sätt utstrålade människovärde. Deras arbete minns jag med värme i hjärtat.

För många människor har Sverige och världen blivit en hårdare plats att leva på. Att det blivit så är svårt att ta in.

För bara drygt hundra år sedan utvandrade mer än en miljon svenskar till Amerika. De lämnade inte Sverige för att det var krig här, de lämnade för att få en framtid fri från svält och fattigdom. Har vi glömt det?

januari 2017

Kulturen är ett kitt mellan människorna

Kulturen är ett stående ämne i mina NSD-krönikor. Det är viktigt att ständigt påminna om kulturens betydelse för vår livskvalitet. I alla lägen måste vi våga stå upp för kulturen.

I januari 2017 är det tio år sedan Kulturens hus i Luleå slog upp sina portar. Snart är det dags att fira händelsen. För många av oss är Kulturens hus något av det bästa som hänt i vår stad. Kulturens hus har lärt oss att ett samhälle med mycket kultur är ett trivsamt samhälle att leva i.

Kulturens hus i Luleå har blivit ett hus för alla. Det ligger mitt i centrum och det är ett välkomnande hus, nästan som ett vardagsrum för folk. Att bygga bibliotek, konsertsalar och konsthallar i ett och samma hus har varit ett lyckat drag. Böckerna, musiken och konsten lockar folk till huset, det mesta är gratis och det kostar inte skjortan att gå in.

Bor man på en plats med mycket kultur är man lyckligt lottad. Vi som är intresserade av konst och kultur har numera mycket att välja bland på hemmaplan. Under de senaste tio åren har kulturutbudet i vår stad och region ökat, glädjande nog. Havremagasinet i Boden, Musikens makt, Pridefestivaler, och snart också det nya Konstmuseet i Kiruna, är goda exempel på några av de satsningar som gjort vår landsända till en omvittnad stark kulturregion.

Kulturen är ett kitt som håller folk samman. Därför är det viktigt att våra politiker också står upp för kulturen i alla lägen, inte minst är det viktigt att politikerna slår vakt om kulturen i budgettider. Kulturen behövs och de politiker som har modet att satsa på kulturen blir vinnare.

I denna vecka har Ung scen Norr premiär för sin nya föreställning Tidningsdöden. Föreställningen handlar om attentatet mot Norrskensflamman den 3 mars 1940. Det är utmärkt att Ung Scen tar upp attentatet mot tidningen. Fem oskyldiga dödades i attentatet och vi behöver påminnas om denna händelse. Det har skrivits flera böcker om attentatet mot Flamman. En av dessa är Danko & Flamman, skriven av Lars G Carlsson på förlaget Black Island Books. En bok att rekommendera.

Varje år utser Luleå tekniska universitet hedersdoktorer. Till hedersdoktorer 2016 utsågs Svante Lindqvist, Elisabeth Nilsson och Gerda Helena Lindskog. Hedersdoktorerna fick sina hattar på LTUs akademiska högtid i lördags. De tre personerna är fina representanter för Norrbottnisk vetenskap, kultur och historia. Bra val.

november 2016

Kirunas fina stadshus

Nu har Norrbottensmusiken visat upp sitt program för 2017, en imponerande samling musik för olika åldrar och smak. Det behövdes en heldag på Acusticum i Piteå för att visa smakprov ur musikprogrammet.

Det mesta som Norrbottensmusiken visade upp var jättefint, men mest imponerades jag av det stora musikutbud som kommer att erbjuds till länets förskolor och skolor. Det är bara att hoppas att skolorna har tillräckligt med resurser och tid att bjuda in musikerna. En sak är jag säker på, varje krona till musiken i skolan är en klokt satsad krona.

Vägen till musiken och kulturen är det bästa vi kan ge våra barn. De kommunala musik- och kulturskolorna kan tillsammans med Norrbottensmusiken spela en avgörande roll i detta sammanhang.

BRAK 2016 var namnet på ett viktigt möte om konsten som hölls i förra veckan. Till detta möte på Ebeneser hade konstnärer från hela Norrland – och övriga landet – samlats till branschdagar för konst i norr. Jag var med en stund och blev påmind om hur viktig och engagerande kulturen är i vårt samhälle.

Kulturen får oss människorna att reagera och tänka fritt. För inte så många år sedan vågade jag knappt säga rakt ut vad jag tänkte, det vågar jag nu. Mitt ökade mod att tala fritt, är till stor del kulturens förtjänst. För mig är ett samhälle med mycket kultur ett samhälle som lockar fram åsikter och många samtal. ”The Opposite Sphere” är ett konstverk i Luleå som verkligen lockat fram många åsikter och samtal om konsten. Konstverket har av folkhumorn döpts till rostbollen. Det är bra när konsten lockar fram reaktioner. Människorna får något att prata om och konsten får luft under vingarna.

För att trygga gruvans existens i Kiruna, ska snart gamla stadshuset rivas, ett stadshus som enligt min mening är ett av landets finaste. För egen del kommer jag alltid att minnas det gamla stadshuset, inte bara för dess politiska betydelse, utan också för konsten. Och för gruvstrejkens stormöten i slutet på sextiotalet.

Det gamla stadshuset har under åren även kommit att bli en av de viktigaste mötesplatser för konsten i Norrbotten. I stadshuset hänger en magnifik och imponerande stor konstsamling, bland annat finns här konstverk som alla Kirunastipendiaterna skapat sedan stipendiets inrättades 1959.

Just nu håller byggs Kirunas nya stadshus. I huset inryms även ett nytt konstmuseum. Kiruna nya stadshus och konstmuseum kommer att bli en ny milstolpe i Norrbottens historia.

september 2016

Beyond Words på Ebeneser

Det börjar hända saker när det gäller dansen i Luleå. I förra veckan var jag inbjuden av till ett dialogmöte om dansen. Kommunen hade bjudit in professionella dansar och amatörer till en diskussion om vad som ska skrivas in i Luleå kommuns kulturplan 2017-2020.

”Dansen är ett kulturområde som behöver lyftas som en viktig del av den kulturella helheten i Luleå. Att skapa en dansinstitution i Norrbotten är vårt långsiktiga mål, men på kort sikt vill börja med att skapa bättre strukturer för dansen, dvs. skapa bättre möjligheter att utveckla dansen och fler lokaler för att öva och visa dans. Satsningen innebär att den professionella dansen som scenkonst ska med”, så inledde Omar Jakobsson dialogmötet.

Signalerna från Omar Jakobsson och kulturen i Luleå låter bra. Om de infrias kommer dansen i Luleå att få ett lyft framöver. Ett välförtjänt och behövligt lyft i så fall.

Apropå dansen; Häromdagen bjöds Luleåpubliken på en fin dansupplevelse. Dans i Nord gästade Luleå med föreställningen Beyond Words, en föreställning med fem unga dansare som intog Ebenesers dansgolv. Att föreställningen inleddes med några korta dansnummer, med elever från Svenska Balettskolan Piteå och Strömbackaskolans Estet-Dans, förgyllde kvällen ytterligare.

Jag har bestämt mig för att jag ska bli klimatsmart. Därför har jag gått med i projektet BeChange, ett projekt som drivs av Studiefrämjandet med stöd av Luleå kommun och Naturskyddsföreningen med flera.

Jag och fyrtio andra Luleåbor är med i projektet, vi är med för vi vill bli mer klimatsmarta och vill minska vår del av världens koldioxidutsläpp.

För egen del har jag länge gått och funderat på om jag som enskild person kan vara med och minska klimathoten i världen. Nu vet jag att det går och att jag för den skull inte behöver avstå från allt det jag gillar och tycker om i livet.

I BeChange får vi börja med att räkna fram vår egen andel av världens koldioxidutsläpp, att göra det är tämligen enkelt, det finns program för att mäta det. Nu vet jag hur mycket koldioxid jag medverkar till varje år. Medelsvensken släpper ut 8 ton/år och snittet för världsmedborgaren är 6 ton/år. Själv släpper jag ut 16 ton om året!?

Mitt mål är att jag ska bli bättre. Om ett år ska jag mäta min andel av utsläppen igen. Då hoppas jag ha minskat mina utsläpp med flera ton. Jag lovar återkomma och berätta hur det går.

oktober 2016

Mångfaldens Magasin

Dansen är en konstform som tilltalar de flesta. Genom dansen får vi tillgång till ett språk som många kan förstå. Dansföreställningen ”Tyskmagasinen” är ett lysande exempel på detta. Tyskmagasinen” är skapad av Mångfaldens Magasin och den handlar om andra världskriget. Den påminner oss om det fasansfulla som hände då – något som vi aldrig får glömma.

Föreställningen ägde rum vid de gamla tyskmagasinen i Karlsvik, magasinen som under kriget lånades ut till nazisterna. Men föreställningen blev inte riktigt som dansarna från början hade planerat. Bara några veckor innan premiären, förstördes de kulturskyddade magasinen av en brand och hela dansscenen gick upp i rök.

Trots att branden förvandlade danslokalen till aska, kunde dansarna otroligt nog genomföra föreställningen. Katastrofen vändes till succé. Som Fågel Fenix reste sig dansarna ur askan och genomförde föreställningarna under bar himmel. Eloge till dem.

I år fyller Tornedalsteatern 30 år. Kalaset firas med Malmens väg – en jubileumsföreställning om malmens historia. Skådespelarna är både amatörer och professionella. Med i spelet är också Norrbotten NEO, Erik Westbergs Vokalensemble, dansaren Lisa Hennix och många fler.

Malmens väg är en historia om våra gruvor. Teatern har skapats av norrbottningarnas egna erfarenheter, känslor och språk. Malmens väg känns äkta norrbottnisk. Den har fastnat i minnet.

I dagarna har jag fått höra att Erik Westbergs Vokalensemble ska framträda på Riksdagens öppnande i september. Inbjudan till Riksdagen är inte bara en fjäder i hatten för Erik Westberg och hans ensemble, den är en stor sak för hela Norrbotten.

Ensemblen har nått höjder av erkännande och berömmelse, som många av oss inte ens vågat drömma om. Att nå en sådan nivå är inte gjort i en handvändning. Det ligger snart 25 års målmedvetet arbete bakom det som idag är Erik Westbergs Vokalensemble.

Musikens makt, som räknas som en av landets bästa musikfestivaler, är över för det här året. För sjunde året i rad har vi fått vara med om en härlig musikfest i Luleå. I år inleddes festivalen med ett panelsamtal om sexuella övergrepp, ett fint och viktigt initiativ från den festivalansvariga.

augusti 2016

Kulturfest i Svartöstan

I lördags var det återigen dags för kulturfestival i Svartöstaden, Luleås eget Haga. Som sig bör bjöds vi besökare på allt som tillhör en sådan dag.

Laxgatan var fullsmockad med loppis, kaffeservering, dansuppvisning, och musik. Det finns ett aktivt folkliv i Svartöstaden och det märks att människorna som bor här trivs i sin stadsdel.

Svartöstaden i Luleå är som Haga i Göteborg, en stadsdel med en historia som folk är stolta över och vill slå vakt om. Det finns både glädje och livskraft i kvarteret, något som vi som kommer utifrån brukar slås av.

De som bor i Haga är också stolta. Haga beskrivs som Göteborgs första förstad. I Haga finns många trähus byggda före och efter förra sekelskiftet och bevarade i sin ursprungliga byggstil. Idag är Haga en populär stadsdel där folk vill bo och besöka. Det är folkligt i Haga och även här märks tydligt den glädje och livskraft som finns.

Svartöstadens historia hänger ihop med järnvägens tillkomst. När vi i slutet på artonhundratalet fått järnväg mellan Malmfälten och Luleå, ökade utskeppningen av malm från Luleå hamn. De som arbetade i hamnen blev fler och behovet av bostäder ökade kraftigt. Svartöstaden, som då var ett eget municipalsamhälle, blev ett område som växte snabbt.

På Luleå kommuns hemsida kan man läsa; ”Svartöstaden är en gammal arbetarstadsdel i Luleå med genuin kåkstadsbebyggelse. Svartöstaden är numera landets enda kåkstad som i stort sett är bevarad intakt. Genom att industrierna med bland annat stålverket ligger mellan stadsdelen och centrala Luleå har Svartöstaden behållit sin egen karaktär”.

Svartöstaden är en viktig del av Luleås historia och framtidsutsikterna för stadsdelen är goda. Enligt kommunens egna prognoser kommer befolkningen att öka de närmaste åren.

Det är nu mer än 120 år sedan byggandet av Svartöstaden tog fart. Under alla år har folk levt och trivts i sin stadsdel. Luleås Haga är värd en god framtid.

Luleå Pride har blivit en av Luleås starkaste folkrörelser. I en tid när de flesta föreningar har svårt att dra folk, lyckas Pride dra tusentals människor till sin parad, detta är mycket hoppfullt.

I lördagens Prideparad kom tusentals deltagare. Alla ville visa sin avsky för attacken i Orlando och stå upp för de mänskliga rättigheterna. Pride får folk i Luleå och världen över att gå tillsammans för att alla människor ska få vara sig själva.

juni 2016

Laleh – ”Bara få vara mig själv”

Laleh är en av mina favoriter. För några år sedan stod hon på scenen i kulturens hus i Luleå. Det var fullsatt i stora salen och Laleh frälste oss i publiken.

När konserten var slut ville ingen gå hem. Inte ens efter extranumret ville vi lämna salen. Vi satt helt sonika kvar. Till slut sa hon med glimten i ögat: ”Ni måste gå hem nu”. Först då gick vi därifrån. Jag glömmer aldrig denna kväll med Laleh.

Det var i kulturens hus jag upptäckte Laleh. Sedan dess lyssnar jag på hennes musik. Alldeles nyligen kom hennes senaste singel ”Bara få vara mig själv”, en singel som fått ett fantastiskt mottagande. Musikvideon har redan visats 775 000 (!) gånger på YouTube, en helt otrolig siffra på så kort tid.

Laleh sjunger om respekt och människovärde. Alla borde få leva efter hennes ord: ”Jag ska bara vara mig själv”.

Det ska bli intressant att se vilka nya namn som kommer på den ministerlista som Stefan Löfven i dagarna ska presentera. Kanske är det redan klart när du läser denna krönika, vi får se.

Det är bara statsministern själv som med säkerhet vet vilka förändringar det blir. Det är ingen idé att spekulera om de nya namnen i regeringen, men önska kan man ju.

Själv önskar jag att det även i den ombildade regeringen finns en minister för bostadsfrågorna. Med tanke på den stora bostadsbrist vi i landet, behövs bostadsministern mer än någonsin.

En bostadsminister är bra, men det räcker inte med det. Vi måste också ha en bostadspolitik som garanterar alla människors rätt till en god bostad. Att bostaden ska vara en social rättighet – precis som rätten till utbildning och arbete – har vi socialdemokrater stridit för så länge jag minns.

Det har svängt om rejält i bostadspolitiken. Den senaste tiden har synen på bostaden som en del av välfärden, naggats i kanten. Idag ses ofta våra bostäder enbart som en handelsvara, inte som en självklar rättighet för folk att få tak över huvudet.

I en ny bostadspolitik borde SABO och de allmännyttiga bostadsföretagen ges en viktig roll, tycker jag. Allmännyttan skapades en gång i tiden för att råda bot på bostadsbrist och bostadsmisär. De allmännyttiga bostadsföretagen måste ha den rollen också idag.

maj 2016

Glöd i skolfrågan

Under årens lopp har jag skrivit många artiklar och krönikor om att vi behöver prata mer om kulturen.

De flesta jag pratar med håller med om att kulturen är viktig och att den behövs, men i den politiska debatten är det tyvärr alltför få som med kraft står upp för kulturen.

Många forskare har visat att städer och platser med ett rikt kulturliv, är attraktiva ställen att bo på och flyta till. Denna kunskap är inte ny, tvärtom. De senaste decennierna har det hållits otaliga möten och konferenser om detta ämne.

När jag googlade på ämnet, fick jag en lång lista på artiklar som handlar om kulturens roll när städer och kommuner vill få människor att stanna kvar eller flytta in.

En person som har lång erfarenhet av forskning om kulturens betydelse för städers attraktivitet, är professor Göran Cars vid Tekniska högskolan i Stockholm. ”Städer som satsar på kulturen är vinnare”, brukar han säga.

Kulturen skapar attraktivitet menar Göran Cars; ”Förr flyttade människorna till jobben. På 60- och 70-talet flyttade folk i princip bara om de var arbetslösa. Idag flyttar folk till attraktiva platser och företagen följer efter eftersom de viktigaste för dem är tillgången på välutbildad arbetskraft. Framtidens vinnare är därför städer som upplevs som attraktiva att flytta till.”

Om det är någonting vi som bor i Norrbotten verkligen behöver göra, så är det att göra Norrbotten attraktivt och att få människorna att stanna kvar och att flytta hit. Ska vi lyckas med detta behöver vi ett Norrbotten där kulturen får ta mycket plats.

Om vi anser att kulturen är en viktig del i samhällsbygget, ska vi också prata om kulturen – och stå upp för den.

Till sist; Beslutet om framtidens skola i Luleå klubbades till sist. Före beslutet pågick debatten om skolan i flera månader. Det är inte ofta en lokal fråga leder till ett så stort engagemang som i detta fall.

Det stora engagemanget i skolfrågan är berömvärt och dessutom grunden för vårt demokratiska samhälle. Ett samhälle där folk är tysta och nöjer sig med att knyta näven i byxfickan är ett samhälle som riskerar att stagnera.

Skolbeslutet är fattat men skolfrågan lever vidare. En namninsamling för en folkomröstning pågår och debatten rullar vidare i media och på Facebook. Jag gillar den glöd och det starka engagemang som finns bland Luleåborna. Engagerade medborgare är alltid bra för vårt samhällsbygge. Alla ska med.

april 2016

Konst i Kiruna

Länskonstmuseet i Norrbotten verkar äntligen bli av. I Kirunas nya stadshus kommer det nya länskonstmuseet att inrymmas. Bygget är redan igång och inflyttningsfesten planeras till 2018. Kiruna kommun och landstinget blir konstmuseets huvudmän och samarbete ska ske med alla länets kommuner.

Kiruna är en stad som har konsten i själen. Varje år sedan 1959 har Kiruna kommun bjudit in

Kirunastipendiater, som på kommunens bekostnad får arbeta med sin konst. På detta sätt har Kiruna samlat på sig en av landets största kommunala konstsamlingar. Men det är inte bara kommunen som samlat konst i Kiruna. Alla tycks gilla konst i Kiruna.

Stora privata konstsamlingar finns hos LKAB och hos Kirunaborna själva. Kirunas konstföreningar har under åren fått ortsborna att hänga konst på sina väggar. Jag skulle inte bli förvånad om det visade sig att av alla konstverk i Kiruna, hänger de flesta hemma på Kirunabornas väggar.

När kulturskolornas rikskonferens nyligen hölls i Luleå, besöktes den av kulturminister Alice Bah Kuhnke. ”Kulturskolan i Luleå är en förbild för andra kulturskolor i landet”, var hennes budskap när hon höll sitt tal till deltagarna. Hon berömde kulturskolan och höll fram den som ett föredöme för andra.

Det var inte av artighetsskäl som kulturministern berömde vår kulturskola. Alice Bah Kuhnke och alla andra som läser på – eller googlar – om Luleås kulturskola förstår att denna kulturskola är en av de bästa i sitt slag i landet.

Att kulturskolan ligger på topp är ett resultat av flera års medveten satsning från kommunens sida. Kulturskolans framgångar grundlades redan 1975, då den dåvarande kommunala musikskolan i Luleå bildades. De personer som på den tiden stod i ledningen för musikskolan visste vad de gjorde, men i övrigt var det nog få personer som då anande vilken stor roll den kommunala musikskolan skulle få i framtiden. Nu vet vi.

Sedan några år tillbaka har politikerna i Luleå valt att ännu starkare lyfta fram kulturskolan. Idag finns en unik överenskommelse mellan kommunen och kulturskolan, ett avtal som garanterar kulturskolans fortsätta utveckling och som slår fast att kulturskolan också i framtiden ska vara avgiftsfri för deltagarna.

En avgiftsfri kulturskola är till för alla, den ger alla barn möjligheter att utöva och bilda sig inom det kulturella området. Många av de unga musiker och kulturarbetare vi ser på dagens stora scener, har börjat sin bana på någon av landets kulturskolor. (Publicerad i NSD april 2016)

mars 2016

”Kära moln” i Haparanda

Alla politiker borde tänka att varje dag är en valdag. Då skulle de folkvalda skapa ett samtalsklimat med medborgarna som skulle fungera på riktigt. Men om varje dag ska bli en valdag, behövs det också medborgare som tar ställning i politiska frågor och som vågar säga ifrån.

Att våga säga ifrån har varit ett kännetecken i debatten om framtidens skola i Luleå. I denna debatt har det folkliga engagemanget varit stort, vilket är glädjande. De som engagerat sig har skapat något av en ny rörelse i Luleå – en folkrörelse för skolan.

Det folkliga engagemanget i Luleå bådar gott inför framtiden. Vår kommun blir mycket bättre om många människor vill vara med och utveckla den.

Det viktigaste med skoldebatten i Luleå, är att den har visat att det lönar sig att säga ifrån. När skolpolitikerna i förra veckan ändrade sig och stoppade förslaget att stänga skolorna i Klöverträsk och Vitå, var detta en seger för både skolan och demokratin.

Det är på sin plats att gratulera alla de föräldrar och barn som kämpat för sina skolor. Men ännu är kanske inte sista ordet sagt i skolfrågan. Diskussionen fortsätter och det blir spännande att se vad som händer framöver. Med ett fortsatt engagemang och bra argument, kan kanske ännu fler skolor i Luleås stadsdelar räddas undan nedläggning.

Hur beslutet om framtidens skola än slutar, känns det tryggt att veta att medborgarna i Luleå aldrig tvekar att säga vad de tycker. Att säga sin mening är en av demokratins grundstenar.

Till sist något helt annat; I Bodens börjar det hända saker. Jag läste på Facebook att Bodens kommun ska ha en egen bokmässa den 2-4 september i år. Bodens bokmässa har döpts till Eyvind, ett namn den fått efter stadens egen Nobelpristagare i litteratur, Eyvind Johnson.

Bokmässor är viktiga händelser. De brukar locka många besökare och de ökar intresset för boken och läsandet. Många Bodenbor har under årens lopp besökt bokmässan Bok & Bild i Luleå. Nu kan vi Luleåbor återgälda med att besöka Bokmässan Eyvind i Boden. Det blir fint.

Haparandas konsthall visar just nu utställningen Kära Moln – en postum utställning av Jonatan Henriksson. Jonatan var en ung kille som verkligen ville bli konstnär. Han gick två år på Konstlinjen i Sunderbyn. Trots att han inte blev mer än 23 år hann han med att skapa konst som berör. Utställningen visas till den 11 mars. Kära Moln är absolut värt ett besök.

mars 2016

En ny folkrörelse för skolan

Förslaget om framtidens skola i Luleå har lett till en glödhet debatt. Många har deltagit i debatten och en samordningsgrupp har bildats av föräldrarna i de skolor som hotas av nedläggning. Samordningsgruppen har blivit som en ny folkrörelse för skolan i Luleå.

En engagerad debatt är ett friskhetstecken. När många vill vara med och påverka de kommunala beslutet är detta mycket hoppfullt. Aktiva medborgare är en garanti för att vårt samhälle ska vara till för alla. Det fria ordet, och modet att använda det, är en av demokratins viktigaste grundpelare.

Många röster har höjts för att beslutsfattarna inte ska gå för hårt fram mot skolor som idag fungerar bra. Flera har sagt att skolan är byns och stadsdelens viktigaste mötesplats. Jag håller verkligen med.

Många skolor fungerar idag som ett nav kring vilket det mesta i samhället kretsar, inte minst gäller detta på landsbygden. Därför är det jättebra att föräldrar och barn i Klöverträsk, Vitå, Svartöstan och andra områden står upp för sin skola. De kämpar för att skolan ska fortsätta vara hjärtat i deras by och stadsdel.

När skolförslaget inom kort ska upp till beslut, har politikerna chansen att visa att de verkligen lyssnat på de argument som kommit fram i debatten. Därmed inte sagt att allt i skolans värld behöver vara som idag, men det är viktigt att vi slår vakt om det inom skolan som idag fungerar väl

Låt oss hoppas att politikerna verkligen ”lagt örat mot marken” och lyssnat på medborgarna, när beslut om framtidens skola i Luleå ska klubbas.

I lördags var jag och min dotter Åsa på konsert med The Magnettes på Fotografiska i Stockholm. Att vi hamnade på Fotografiska denna lördag var en ren tillfällighet, jag hade fått en inbjudan från vännerna på Facebook. Det var tur att vi gick dit. Vi fick vara med om en konsert, vars musik och texter (och mellansnack) kunde få vilket norrbottniskt hjärta som helst att smälta.

Första gången jag såg denna grupp var på Strandscenen på Musikens Makt för snart fem år sedan. Då var de en duo och kallade sig för Sanna & Rebecca. Nu är The Magnettes en trio, bestående av Sanna Kalla och Rebecca Digervall från Pajala och Tomas Bäcklund Thuneström, från Boden/Luleå.

The Magnettes är musiker som håller på att bli mycket meriterade. De utstrålar glädje och de älskar sin musik. I slutet av februari kommer de ut med sin nästa singel. Den ska jag köpa.

februari 2016

Jazz på Ebeneser

Kulturcentrum Ebeneser i Luleå är en kulturell mötesplats som på nytt dykt upp som en populär scen för kulturälskare, detta efter nio år i malpåse. Gamla Ebeneser stängdes i samband med att kulturverksamheten flyttade till Kulturens hus.

Sedan Kulturens hus slog upp portarna 2007, har efterfrågan på kultur ständigt ökat. Det är sant att kultur föder kultur, det ser vi inte minst i Luleå där konsertpubliken mångdubblats sedan kulturhuset invigdes.

Det är glädjande att musikutbudet ökar, men det innebär samtidigt ett växande behov av musik- och kulturscener. Att satsa på kulturen är alltid en klok investering, därför är det utmärkt att politikerna beslutat att Ebeneser ska återuppstå som kulturscen.

Det är ingen tvekan om att nya Ebeneser behövs. Den drivs av föreningar i samverkan och blir därmed både ett komplement och ett alternativ till andra scener i Luleå. På kort tid har Ebeneser blivit en omtyckt och spännande kulturell mötesplats och musikalisk scen.

Just på Ebeneser bjöds det på jazz i mellandagarna och jag hade nöjet att vara där. De som stod för arrangemanget var föreningen Lördagsjazz i Luleå och Footprints Jazzclub. Annandagen blev en jazzkväll av bästa klass, en magisk upplevelse faktiskt.

På scenen fanns flera musiker jag kände sedan tidigare, Dan Johansson, Anna Morin med flera, men det var de unga musikerna det lyste mest om: Per Ödberg gitarr, Björn Johansson piano, Petter Olofsson bas, Filip Olofsson trummor och Lars Ullberg Trombon.  De fem unga musikerna är före detta AYJO-musiker. Arctic Youth Jazz Orchestra skapades av Norrbottensmusiken och landstinget för snart tjugo år sedan. AYJO är en mötesplats där Norrbottens unga musiker möter sina mentorer – musikerna i Norrbotten Big Band.

Medlemmarna är mellan 14 och 21 år och rekryteras från kulturskolorna i Norrbotten. Verksamheten pågår år efter år och nya unga musiker rekryteras hela tiden. De spelar på jazzfestivaler, gör radioprogram, spelar in CD-skivor och turnerar med Norrbotten Big Band. 2013 blev AYJO svenska mästare i ungdomsstorband.

Efter att ha lyssnat till de unga musikerna på Ebeneser, har jag förstått att AYJO är det bästa i sitt slag i Sverige, åtminstone vad gäller unga musikers framtid inom jazz och storband.

Arctic Youth Jazz Orchestra är en unik satsning som förtjänar att uppmärksammas vida omkring. Det är ingen tillfällighet att AYJO skrivs med stora bokstäver.

januari 2016

Konstens År

Om jag fick önska något inför det nya året, skulle jag önska att 2016 blev konstens år i Norrbotten. Vi säger ofta att konsten betyder mycket i våra liv, något som säker många av läsarna håller med om. Men utan konstnärer finns det inte mycket konst att uppleva.

Därför är den kanske allra viktigaste faktorn för konsten, att det finns goda arbetsmöjligheter för våra konstnärer, professionella såväl som amatörer.

Runtom i Norrbotten händer det en hel del spännande på konstområdet. Havremagasinet i Boden är en permanent konsthall som kommit till under senare år. I Piteå har kommunen nyligen öppnat Kaleido, en ny mötesplats för konst och kultur. I Vitsaniemi planerar eldsjälen

Gunhild Stensmyr för Konsthall Tornedalen. I Kiruna närmar sig byggstarten för

Konstmuseum i Norr, ett konstmuseum för hela Norrbotten som ska byggas ihop med Kirunas nya stadshus.

I Luleå är Konsthallen i Kulturens hus, Norrbottens museum och landstingshuset stora mötesplatser för konsten, men här finns också andra spännande gallerier.

Galleri Syster är ett konstnärsdrivet galleri som bygger på feministisk grund. Galleriet har inte varit igång så många år, men har redan skapat sig ett namn inom Luleås konstvärld, inte minst när det gäller de unga talangerna. Under sina vingar har Syster även skapat Galleri Lillasyster, detta för att ge plats åt de riktigt unga konstnärerna.

Galleri Lindbergs konst & ram är ett galleri som på allvar dykt upp på Luleås konsthimmel, ett fint komplement till övriga gallerier i Luleå. Galleriet är privatägt och drivs av Helene Lindberg och kombineras med hennes butik för konst och ramar.

Konstnärernas Kollektiv Verkstad, KKV, och Kilen Art Group är viktiga utvecklingscentrum för konst som drivs av konstnärerna själva.

Kulturakuten i Luleå bedriver ingen egen utställningsverksamhet, men förtjänar ändå att nämnas i detta sammanhang. På Kulturakuten verkar ett femtontal konstnärer, författare, skulptörer med flera i ett arbete som bryggar över gränserna mellan olika kulturformer.

Konsten har en stark ställning i Norrbotten idag, men den behöver stärkas ytterligare. Inför det nya året önskar jag att politikerna i våra kommuner och landstinget ännu mer än nu vågar stå upp för kulturens och konsten värde. Utan kulturen stannar Norrbotten.

december 2015

Storgatan i Luleå

Storgatan är Luleås huvudgata. Den som vill känna hur folket och staden mår ska ta en promenad längs Storgatan, helst hela vägen från stadshuset till busstationen vid kvarteret Loet. Det bästa är att gå ensam och inte för fort. Det viktigaste är att du ser folk i ögonen. Undviker du folks blickar kan du lika gärna stanna hemma.

I flera år har jag promenerat på Storgatan, varje dag vid lunchtid. Den lilla stund det tar för mig att gå gatan upp och ner är faktiskt dagens viktigaste minuter. Att promenera på Storgatan är som att vistas i ett parlament, alla har åsikter och många vill prata om dem.

På Storgatan försöker jag alltid få ögonkontakt med människorna jag möter. Jag nickar och som regel nickar de tillbaka. Då blir jag glad. Om folk inte nickar tillbaka eller vänder bort blicken blir jag orolig. Det kan vara ett tecken på att jag ligger dåligt till. Inget kommunalråd i världen vill väl ligga dåligt till, åtminstone inte jag. Och ligger jag dåligt till vill jag veta det, annars kan jag inte göra något åt det.

När jag var ganska ny som kommunalråd i Luleå ropades jag fast av Hans, en taxichaufför i Luleå.

– Om du tänker bygga en stor j-a kolchos för skolmaten i Luleå, då är du inte riktigt klok! sa han.

Budskapet var kort och krävt, ungefär som det brukar blir när tornedalingar tar till orda. Hans hade läst i tidningen att vi politiker planerade att slå ihop alla Luleås kök i skolan och äldrevården till ett enda storkök. Storköket skulle servera 17 000 portioner dagligen. Maten skulle transporteras ut till kommunens alla förskolor, skolor och äldreboenden med hjälp av en gigantisk transportapparat.

Hans gav mig en riktig tankeställare. Vi hade visserligen planer på ett storkök i Luleå. Men om detta storkök uppfattades som att vi skulle bygga en kolchos, då var vi illa ute. Jag tog upp frågan om storköket till en ny diskussion i partigruppen. Vi ändrade oss. Vi lät bli att bygga storköket.

Skolans mattanter var starka motståndare till planerna på ett storkök. De uppvaktade mig i stadshuset och förde fram sin kritik. De blev därför mycket glada när de fick höra att vi backat från storköksplanerna.

Mattanterna vet nog inte om att de fick bra draghjälp av en taxichaufför på Storgatan. Taxichauffören å sin sida vet säkert inte om att det faktiskt var han som fick oss att avstå från att bygga en kolchos för skolmaten i Luleå.

december 2015

Svetlana Aleksijevitj

En av höjdpunkterna på årets Bok och Bild var hyllningen till Nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Nobelpristagaren var själv inte på plats, men vi som var där fick vara med om en fin stund i författarens anda. Barents Press Café tog initiativet och Maria Söderberg, Mikael Niemi, Maja Hagerman och Gunilla Bresky med flera, höll tal till Svetlanas ära.

Svetlana Aleksijevitj, bor i Belarus (Vitryssland), ett land där många författare inte har tillstånd att framträda på offentliga scener. Trots det hårda kulturklimatet som råder i Belarus och trots alla försök att strypa det fria ordet i hennes land, är vi många som redan bekantat oss med hennes namn.

En som personligen är bekant med Svetlana Aleksijevitj är Maria Söderberg från Arjeplog. Hon har under många år arrangerat litteraturresor till Belarus. Själv minns jag med värme, en dag i november 2011, när Maria Söderberg bjudit in ett femtontal författare från Belarus till Kulturens hus i Luleå.

I Kulturens hus kunde besökarna i lördags se en banderoll med texten ”Välkommen till Luleå, Svetlana Aleksijevitj!”. Man blir varm.

Luleå kommun hoppades att årets Bok och Bild skulle bli en fest för konsten och litteraturen. Det blev en fest, och ett fint arrangemang, med hundratals visningar och föredrag av författare, poeter, konstnärer och fotografer. Men jag saknade den unga publiken.

Bok och Bild startade 1994, efter ett initiativ från May Larsson och Aina Rönnbäck. Mässan har nu många år på nacken och genom åren har den byggt många broar mellan kulturarbetarna och folket. Mässan är bra, men den behöver bli bättre på att nå ut till den unga publiken. Varför inte engagera exempelvis Galleri Syster och Musikens Makt som medarrangörer på 2017-års mässa?

Att lägga örat mot marken är politikens viktigaste uppgift, inte minst i tider då stora förändringar är på tapeten. Många tror att den bästa kunskapen om hur folk tänker finns på det egna partimötet. Men så är det inte, till partimötet kommer bara en bråkdel av befolkningen.

Vill man förstå hur folk tänker ska man inte bara gå på partimöten, man måste också promenera på stadens gator, besöka stadens caféer, kulturevenemang och idrottsarenor – vistas mycket där folk är mest helt enkelt. Den politiker som lägger mest tid på att möta medborgarna utanför partilokalen blir en vinnare.

november 2015

Med regnväder i bröstet

Denna höst har jag känt att det regnat mer än vanligt, det regnar utanför knuten och det regnar i mitt bröst. För vem kunde ana att människor på flykt skulle bli så illa behandlade och bespottade som de blivit denna höst i Europa.

Att kunna fly från krig och förtryck är en mänsklig rättighet. Tyvärr anser inte alla att det ska vara så. I tidningarnas nyhetsflöden och i sociala medier ser vi dagligen hur flyende medmänniskor kränks och förnedras.

Det är tragiskt att se hur respektlöst flyktingarna behandlas, men vi får inte bara stirra oss blinda på den mörka sidan av problemet. Det finns också en ljus och varm sida av det som just nu sker. En bild av människor som helt osjälviskt stöttar de som flytt.

Överallt i landet gör människor frivilla insatser för att ge en hjälpande hand till dem som tvingats fly från kriget. Exempel på sådana människor ser jag varje dag, inte minst här i Norrbotten, och jag blir lika varm inombords varje gång;

I Haparanda försvarar kommunalrådet Peter Waara med emfas flyktingarnas rätt till asyl.

För honom finns inte alternativet att vara tyst och undvika att ta ställning. På Luleå

Hockeys hemmamatch hälsar Lulefans flyktingarna välkomna med banderollen ”Refugees Welcome”.

Vid järnvägsstationen i Luleå samlar man in kläder och gör i ordning matpaket. På Facebook ser jag att Lotta Lindgren och Elisabeth Johansson Hallin med flera, efterlyser färdigskivad ost, svart te samt ryggsäckar till flyktingarna. Och såpbubblor till barnen.

På en buss på väg till Haparanda åker Luleåbon Kamar-eddine Abdessamad frivillig med för att hjälpa de nyanlända flyktingarna med mat, dryck och Wifi.

Ni volontärer och frivilliga som ställer upp för dem som flytt för sina liv är hjältar med goda hjärtan. Ni hjälper inte bara flyktingarna, ni får också oss andra att stå upp för medmänniskor som trakasseras och hotas. Tack för det mod ni ger oss.

”Att längta det kan vi göra allihop. Och när vi kommer till insikt – och alla strävar efter det goda och storartade – det är då vi förändrar samhällen och världar! Men att längta efter det storartade innebär inte att man inte ska känna tacksamhet. Var tacksam för att det regnar. Var tacksam för att vi faktiskt får bo där vi gör och var tacksam över att det kommer fler hit till oss.” Citat ur Svante Lindqvists tal på nationaldagen i Luleå 2015;

oktober 2015

Musikens Makt

Många som är väl förtrogna med musikvärlden anser att Musikens Makt har blivet en av de mest omtalade och uppskattade musikfestivalerna i landet. Bland branschfolk sägs det till och med att Musikens Makt är Sveriges bästa festival, en festival som har både själ och är välordnad, vilket nog är ganska ovanligt i sådana här sammanhang.

Musikens Makt är både genuin och familjär. Den har fått namn om sig att vara den snälla musikfestivalen, den jämställda festivalen, festivalen med hjärta med flera likande epitet. Att den ofta förknippas med hjärta och värme är inte alls underligt. Till Musikens makt kommer besökarna för musikens skull. Den är en icke-kommersiell gratisfestival, den vänder sig till alla åldrar och det finns inga öltält på festivalområdet. För många har Musikens Makt blivit sommarens höjdpunkt i fråga om musikupplevelser.

Musikens Makt startades 2010 som en avknoppning från Luleåkalaset. Under kalasets första år hade BD Pop haft ansvaret för Luleåkalasets unga scen, BD Pop-scenen. Så småningom ansåg de ansvariga för BD Pop att den unga scenen fått en alltför undanskymd plats på kalaset. De ville bryta sig loss från Luleåkalaset och skapa en ny festival för den unga publiken i Luleå.

De två första åren drevs Musikens Makt av BD Pop, men redan det andra år blev dramatiskt för Musikens Makt. 2011 var det nära att festivalen ställdes in, detta på grund av svårigheter att få ihop en tillräcklig stor budget. Dessutom ansåg sig inte BD Pop längre kunna ta ansvar för festivalen, den riskerade helt enkelt att alltför stor kraft från det musikarbete som var BD Pops huvudansvar.

Sedan 2012 arrangeras Musikens Makt av en nybildad förening med samman namn. Sedan dess är föreningen och Elisabeth Rosenbrand och Lillith Saaw som arrangerar och håller igång festivalen. Med på ett hörn finns också Luleåprofilen Mattias Alkberg. Mattias arrangerar Potatiskällaren, en scen på Musikens Makt ”för den del av musikvärlden som annars inte syns”, som han själv beskriver det.

Årets festival var både en milstolpe och en höjdpunkt i Musikens Makts historia. En milstolpe för att den överlevt trots svåra utmaningar. En höjdpunkt för alla lovord den fått av den musikälskande publiken och av artisterna själva.

Hemligheten bakom framgångarna är att Musikens Makt vuxit underifrån. Och att den drivs av personer med musikintresse och stort hjärta.

september 2015

Vanås konst

Juli månad for förbi snabbt i år. Vi är redan en bit inne i augusti och det märks att dagarna blir kortare för varje dag. Snart är höstvindarna här och då ska vi reflektera över var vi använde sommaren till. För mig blev det många fina minnen att falla tillbaka på.

Sommaren blev välfylld med konst och fina kulturupplevelser. Som när Ewa och jag besökte skulpturparken på Wanås slott i Östra Göinge. Wanås skulpturpark startade 1987 och räknas idag som en av världens främsta i sitt slag. Hundratals skulpturer och installationer finns utställda i slottets gårdsbyggnader och i den omgivande bokskogen.

I år var vi i Wanås för tjugofemte gången. Och det är lika spännande varje gång att få se nya konstnärer och nya konstverk som tillkommit. Varje år när det är vernissage kommer journalister från hela Europa till Wanås och årligen besöks utställningarna av tiotusentals turister och konstintresserade. Wanås är absolut värt ett besök.

På Österlen besökte vi Hans Geddas stora fotoutställning i Bästekille. När man ser Geddas fotografier förstår man att han är en av världens bästa i genren. Hans foton utstrålar liv och närhet. Åtskilliga personligheter har han fotograferat, Nelson Mandela, Margaretha Krook, Andy Warhol, Olof Palme och Birgit Cullberg m.fl. Det märks att han är en fotograf i världsklass.

I samband med en släktträff, på min svärmors sida, besökte vi Tora Regina Rensgards hemgård i Junosuando. I denna gård finns en liten del av den stora konstsamling hon lämnat efter sig. Tora Reginas konst är i naivistisk stil och speglar livet i Tornedalen, med allt från timmerflottning till väckelsemöten. Absolut värt ett besök.

Hemma i Luleå gick vi på Konst i det Gröna på Gültzauudden och i Karlsvik såg vi

Trämassefabriken, en dansföreställning om Tyskmagasinens historia mellan 1912 – 1940. Per Sundberg har varit idégivare och koreograf. En fantastisk dansföreställning, där tomrummet mellan de två magasinen utgjorde dansgolvet. Trämassefabriken handlar om en viktig tid i Luleås historia.

Trots alla fina konst- och kulturupplevelser jag fått vara med om denna sommar, är det ändå Luleå Pride och alla andra Prideparader som värmt mitt hjärta allra mest. Pride får folk över hela världen att gå tillsammans och visa vägen. Pride har blivit en modern folkrörelse som kämpar för att alla människor ska respekteras för den hen är.

juli 2015

Stå upp för kulturen

Låt Musikens Makt få sommarens bästa väder! Jag önskar att det kommer en stor fet sol och blå himmel över Gültzauudden den 21-22 augusti. Musikens Makt – den snälla festivalen som blivit ett av det unga Luleås starkaste varumärken – förtjänar fint väder.

I år är det sjätte gången som musikfesten går av stapeln i Luleå. Efter varje sådan musikfest är jag överlycklig över att ha fått vara med. Ifjol blev MM den mest jämställda festivalen i landet. Vi som var där såg vilket enormt artistutbud som Musikens Makt drog till vår stad.

Musikens Makt är en musikfest byggd underifrån. En gratisfestival arrangerad av en ideell förening och framsynt finansierad med pengar från kommunen och sponsorer. Musikens Makt har gjort Luleå känt i hela festivalsverige.

I år toppar Musikens Makt bokningslistan med Alice Phoebe Lou. Hon gör i Luleå sitt första och enda framträdande i Sverige. Det är bäddat för succé.

En annan önskan jag har inför sommaren, är att det pågående uppropet för dansen i Luleå ska hörsammas av politikerna. Det har de senaste två åren skrivits hundratals spaltmeter om drömmen om dansens hus. Även om landstinget svängt till dansens nackdel bör det ändå inte vara helt kört i den frågan. Om bara viljan finns kan dansarnas besvikelse vändas till något positivt i stället.

I övrigt anser jag att kulturfrågorna debatteras alltför lite. Mycket händer förvisso i Norrbotten och utbudet är stort, men om kulturen ska få luft under vingarna ska kulturen inte bara förvaltas, den måste också utvecklas.

Blir det tyst om kulturfrågorna finns det anledning att känna oro. Ett bra kulturklimat fordrar en ständig och livfull debatt om kulturen. Alla borde stå upp för kulturen och försvara behovet av den fria och självständig kulturen.

Kulturen en av de viktigaste grundpelarna för vår yttrandefrihet. I en tid när PR-byråer och privata intressen håller på att ta över opinionsbildningen från tidningar, folkrörelser och partier, är den fria kulturen en kraft som vi alltid kan lita på.

Alla former av konst behöver scener för att nå sin publik. Därför är det med sorg i hjärtat jag ser att Galleri Skåda slagit igen. Under tio år öppnade galleriet sina dörrar för både etablerade konstnärer och konstnärer som var i vardande.

Galleri Skåda var både ett alternativ och ett komplement till de större konsthallarna i Luleå. Nu finns galleriet inte längre. Detta borde vi ändra på!

juni 2015

Dansens Hus

För kort tid sedan var stödet för en satsning på dansen mycket stort hos politiken i Norrbotten. Nu är detta stöd plötsligt som bortblåst, detta trots att finansieringen i stort sett redan var i hamn. Luleå kommun och statens kulturråd ställde upp med pengar. Det gjorde också landstinget, som skrev in satsningen i sin kulturplan för 2014-2016.

Kultur kostar pengar. Men i den totala budgeten, där det mesta går till vård, skola och omsorg, rör sig kostnaderna för kulturen om någon enstaka procent. För den procenten får Norrbotten mycket livskvalité; teater, musik, kulturhus, kulturskolor, bibliotek, dans & balett osv.

När denna krönika skrivs är landstingets beslut att spara bort dansen ännu inte formellt fattat, men det mesta tyder på att så blir fallet. Enligt media kommer även Luleå kommun att backa från sitt beslut att bygga Dansens hus, vilket är mycket överraskande och oväntat.

Att man sparar bort dansen är en stor besvikelse, inte minst för alla de unga dansarna som får se sina drömmar om Dansens hus skjutas på framtiden. Men även om politikerna sviker är det bara att jobba vidare, med oförminskad kraft. En god idé blir inte sämre av att det finns ett motstånd mot den. Drömmen om att Norrbotten ska lyfta dansen som konstform lever vidare.

Trots att dansen just nu fått inkassera ett politiskt bakslag, lever drömmen om dansen som konstform vidare. Nu bör det finnas både goda skäl och ekonomiskt utrymme att på andra sätt stödja dansens utveckling, inte minst från Luleå kommuns sida. Vi håller tummarna för att detta också är politikens inställning.

Till sist; När dansarna den 19 maj ville göra en stor manifestation för dansen i landstingshuset, fick de inte komma in. De fick inte ens låna ett eluttag för sin musikspelare som de hade med sig. Manifestationen fick ske ute på parkeringen och ingen enda ledande politiker kom ut för att lyssna.

När de unga dansarna hade en viktig sak att säga till de folkvalda, blev de nedtystade och illa bemötta. På det här sättet ska inte en demokratisk instans uppträda mot sina egna medborgare och skattebetalare.

När landstinget genomförde sin kraftsamling för Norrbotten, talades det varmt om behovet av dialog med de unga i Norrbotten. Tanken med kraftsamling var god, men all den goodwill som kraftsamling byggt upp är nu på väg att förstöras.

maj 2015

Tornedalsteatern

”Visst löns det” är ett uttryck som Tornedalsteatern använder när de ska beskriva att kulturen är närande och inte tärande. Det är tur att Tornedalsteatern finns.

Tornedalsteatern startades av ideella krafter för exakt trettio år sedan och idag har den vuxit till att vara en omistlig del av kulturlivet i Tornedalen. Teatern både engagerar och provocerar, precis som en teater ska göra. Teaterns språk är Tornedalsfinskan och deras spelplan sträcker sig långt utanför Tornedalens gränser. Tornedalsteatern är ett bra exempel på hur viktig kulturen är för människorna i bygden. Kulturen får alla att växa.

Dansens hus

Apropå kulturen, man kan undra varför det blivit så tyst om dansen och Dansens hus? Det är längesen det hördes något om dansområdets utveckling i Norrbotten. Före höstens val var stödet för dansen stort, inte minst från landstingshåll (inskrivet i kulturplanen) och från Luleå kommun och andra kommuners sida. Även statens kulturråd var med på tåget, och är det fortfarande. Men från vårt eget håll är det tyst. Det är illa.

Dansen är ett kulturområde som både behövs i Norrbotten och som förtjänar helhjärtat stöd från våra politiker. Dansen är en framtidsfråga, inte minst för länets tusentals unga dansare – de flesta är flickor – som vill bo kvar i Norrbotten. Svik dem inte!

Whispers av Stellaris Dansteater, är en föreställning som i förra veckan sattes upp på Kulturens hus, i samarbete med Dans i Nord. Temat för dansen var Alzheimers demenssjukdom, en sjukdom som de flesta av oss får beröring med förr eller senare. De var sju dansare på scenen och de kom från hela Barentsområdet. Efter att ha sett föreställningen finns det bara en sak att säga; mer sådant måste vi få se.

Facebook

Det rör på sig i Facebooks värld. I förra veckan skrev Facebooks grundare, Mark Zuckerberg, en status om Luleå Data Center. Hans inlägg fick snabbt tiotusentals ”like” och delningar. När man ser sådant blir man jätteglad. Hela världen får veta att Luleå och Sverige finns.

En liknande sak hände för några år sedan, då delade Mark Zuckerberg bilden på tummen av is som då stod i Luleå stadspark. Den gången ”likades” Luleås tumme av mer än en halv miljon människor och tusentals användare delade bilden. Det ni.

april 2015

Dans i Nord

Tidigare i vår såg jag en föreställning med dansgruppen Until The End Crew, från Kiruna. Temat var mänskliga rättigheter och allas lika värde. Det var nästan fullsatt i Kulturens hus stora sal och det vi fick se var mycket medryckande. Föreställningen var ett led i Dans i Nords jubileumsfirande. Dans i Nord fyller nämligen 15 år i år. Grattis!

Det är bra att Dans i Nord firar sitt jubileum med buller och bång. Därmed sätts dansen på kartan och detta görs med bästa tänkbara timing. Precis nu är dansens utveckling i Norrbotten mer aktuell än någonsin tidigare. Norrbotten är i full färd med att bygga upp landets yngsta dansinstitution – och detta med stöd från statens kulturråd.

Den tidigare ledaren och grundaren av Dans i Nord, Maria Rydén, föreslog i en utredning att Dans i Nord skulle ombildas till en dansinstitution för dansen i Norrbotten. Piteå föreslogs bli centrum för dansens pedagogik och Luleå ett centrum för dansen som scenkonst, dansens hus. Även Haparanda och Gällivare och andra kommuners skulle ges en viktig roll i dansen i framtiden. Dansens hus

I Norrbotten finns ett gediget stöd för en dansinstitution. Maria Rydéns förslag har fått ett starkt stöd i länet. Landstingets och kommunernas gemensamma kulturberedning står bakom förslaget och har skrivit in dansinstitutionen i kulturplanen för Norrbotten.

Luleå kommun har redan avsatt pengar i budgeten för att bekosta sin del av satsningen. Beslutet togs i fullmäktige 2013 och beslutet gäller långsiktigt.

Statens kulturråd (som jag personligen fick träffa i min egenskap av dåvarande kommunalråd i Luleå) lovade att stötta Norrbotten som platsen för landets nästa dansinstitution, ett löfte som fortfarande gäller.

Vi är många som blir vinnare om dansen stärks i vårt län; Ungdomarna som kan utveckla sin dans utan att behöva flytta härifrån, blir vinnare. De professionella dansarna som får dansjobb, blir vinnare. Publiken som får njuta av dansen som konstform, blir vinnare. Norrbotten som får ungdomar att stanna kvar och flytta hit, blir vinnare.

Dansen som konstform behövs i Norrbotten, precis som vi behöver teatern, musiken, konsten och litteraturen. Utan kulturen stannar Norrbotten.

april 2015

Kulturens hus en milstolpe

Detta är en krönika om kultur. Jag skriver den för att det snart är budgettider och jag vill uppmana er som bestämmer i kommuner och landsting att satsa på kulturen. Utan kulturen stannar Norrbotten!

Det blir ofta debatt när det ska satsas pengar på kultur. Så har det varit och så kommer det nog alltid att vara. Själv minns jag vilket ramaskri det blev i september 2003, när fullmäktige i Luleå hade beslutat bygga kulturens hus. Under den hösten fylldes min mejlbox av mejl från personer som tyckte att vi politiker var slösaktiga som använde pengar till ett kulturhus. Idag är det andra tongångar som gäller, nu kan nästan ingen tänka sig ett Luleå utan kulturens hus.

Invigningen av kulturens hus 2007 blev en milstolpe i Luleå utveckling. Med kulturens hus fick Luleå ett vänligare och mänskligare klimat. Luleåborna blev stolta över sitt kulturhus och hela staden fick en rejäl skjuts framåt, något som smittade av sig på hela vårt län.

De senaste tio åren har Norrbotten haft en sagolikt fin utveckling på kulturens område, en utveckling som vi kan tacka landstinget och våra kommuner för. Kulturklimatet i Norrbotten har vitsordats och beundrats från många håll, inte minst från statens Kulturråd.

I skriften Kulturplan för Norrbotten har landstinget och de fjorton kommunerna gemensamt formulerat en vinnande kulturpolitik för Norrbotten. Enligt min mening måste denna kulturplan vara en av landets bästa i sitt slag – och kulturplanen är inte bara på pappret, den håller på att förverkligas också.

Norrbotten har idag ett rikt och brett kulturliv med mycket teater, musik, dans, konst och litteratur. Låt oss fortsätta så. Håll fast vid kulturplanen och låt kulturlivet fortsätta att växa och frodas.

Kulturen kostar inte mycket. Av alla de pengar som landstinget och kommunerna tillsammans spenderar, hamnar mellan en och två procent på kulturen. En krona till kulturen ger mångfalt tillbaka. Kulturen är en av de viktigaste faktorerna för att vi ska trivas där vi bor. Kulturen får helt enkelt folk att vilja bo kvar i Norrbotten och att flytta hit.

Den 11 mars 1955 kom vår familj till Sverige. Jag minns det som igår. Vi packade våra sängkläder i handbagaget och flyttade till Skåne. Min far blev lantarbetare och fick avtalsenlig lön. Min mor fick barnbidrag och arbete på de skånska betfälten. I Sverige fick vi ett bra liv. Tack för att vi fick komma.

mars 2015

Kiruna i konsten

”Kiruna i Konsten” heter en konstutställning som just nu pågår i Kiruna stadshus. I utställningen visas verk ur Kiruna konstsamlingar, många av verket har aldrig visats så här förut. Konstsamlingarna ska utgöra grunden för Konstmuseet i Norr, vårt nya länskonstmuseum, som ska inrymmas i Kirunas nya stadshus 2016. Kirunas konstsamling är unik och alla som är intresserade av stadens historia och dess konstskatter bör ta sig till stadshuset före den 28 februari som är sista visningsdag.

Kiruna har en imponerande samling av konst, något som vi kan tacka de styrande i både kommunen och gruvan för. När gruvan och staden började byggas, för lite mer än hundra år sedan, engagerades både konstnärer och arkitekter för att skapa en av världens modernaste städer.

En person som kanske mer än någon annan har medverkat till byggandet av Kiruna, var gruvans förste disponent Hjalmar Lundbohm. Än idag ser vi resultatet av hans stora kontaktnät bland dåtidens svenska konstnärer och arkitekter. Kiruna är idag en stad med enorma konstskatter. Hela staden i sig är ett konstverk, med sin unika stadsplan och många arkitektoniskt vackra hus och byggnader.

När kommunalrådet Kristina Zakrisson höll invigningstalet på ”Kiruna i Konsten”, betonade hon behovet av att våra liv fylls av kultur. ”Kiruna är idag en stad med mycket konst och vi måste fortsätta på den vägen även i framtiden”, sa hon. Jag instämmer till hundra procent, kulturen behövs om livet ska fungera.

Kiruna har i mer än hundra år bevisat att kulturen är viktig när vi bygger städer. När nu gruvan ska expandera och stora delar av stadens centrum flyttas, står Kiruna inför sin kanske största utmaning någonsin. Att bygga ett nytt modernt centrum – som dessutom ger Kirunaborna den rätta stadskänslan – blir en stor utmaning, inte bara för Kirunas politiker utan för oss alla!

Kiruna är ett riksintresse och därmed bör stadsflytten bli en angelägenhet för hela landet. Om man googlar på Kiruna Sweden eller Swedish Lapland ser man att Kiruna idag är världsstad. Och en världsstad måste den förbli även i framtiden. Därför är Kiruna hela Sveriges angelägenhet.

februari 2015

Två öre kostar kulturen

Det fortsätter blåsa kring Norrbottens läns landsting. Den senaste tidens turbulens har skapat stor osäkerhet om vad som händer. Osäkerheten gäller inte minst på kulturens område, där landstinget de senaste tio åren tagit rejäla kliv framåt.

Landsting har de senaste åren valt att stärka kulturen, till glädje för länets invånare. Kulturen i Norrbotten har fått en stark uppbackning från politikernas sida, inte minst från den röd-gröna majoriteten i landstinget. Det ska vi vara glada för. Ett län med stagnerande kultur är ett län på tillbakagång.

På senare tid har dock landstingets satsning på kulturen ifrågasatts i den politiska debatten. Några politiker har föreslagit att pengar till kulturen i stället ska läggas på vården, och deras budskap har varit enkelt; lägg alla pengar på vården, så kommer alla problem att vara lösta. Så är det naturligtvis inte. Tvärtom. Ska folk ha livskvalité behövs både vården och kulturen.

Det är aldrig en lösning att ställa kulturen mot vården. Kultur är också hälsa. Kulturen sprider glädje och är hälsobefrämjande. Dessutom kostar landstingets kultur bara lite mer än ett öre av varje krona som landstinget spenderar total.

Vi måste inse att det politiska läget i landstinget är prekärt just nu. På det senaste landstingsmötet valdes ett presidium som är i minoritet och detta är ohållbart i längden. Men å den andra sidan har inte heller de röd-gröna partierna en majoritet som räcker till för svåra beslut, det fick vi bevisat i förra veckan.

Den politiska situationen i landstinget är just nu väldigt bräcklig, med politiker och partier som blockerar varandra. Om det fortsätter så kommer inte många politiska beslut att kunna fattas i landstingsfullmäktige. Då riskerar formaliteter och procedurfrågor ta över den politiska scenen.

Det är fara å färde för både vården eller kulturen i Norrbotten. Läget är allvarligt, och ska det bli fart på politiken i landstinget behöver en bredare majoritet skapas. Om bara viljan finns, borde detta gå att ordna.

december 2014

Kultur är också hälsa

Den senaste veckan har det blåst till ordentligt i frågan om makten i landstinget. Det är bra om höstens valresultat leder till diskussioner om hur landstinget ska styras, men vi är nog ganska många som ogillar det hårda språkbruk och den ibland nedlåtande ton som präglat debatten i de sociala medierna. Även om vi inte gillar att politiska motståndare kommer till makten, ska vi ha respekt för valresultatet. Det är väljarna som bestämmer.

Oavsett vem som styr i landstinget, måste allting gå vidare. Alla politiker, både de som är i majoritet och de som tillhör oppositionen, har ett stort ansvar för att Norrbotten förblir ett län som är bra att bo och leva i. Om vi misslyckas med detta är det bara att säga god natt. Ett län på nedgång är ett län som människorna flyttar från.

Sjukvården är utan tvekan landstingets största ansvarsområde och här har politikerna sin viktigaste uppgift. En väl fungerande hälso- och sjukvård är en förutsättning för att människor ska vilja bo i vår landsända, därför måste vi arbeta för en sjukvård som är på topp och som utvecklas för framtida krav. Men det räcker inte. Vi måste också stå upp för är kulturen och de regionala frågorna. Den regionala utvecklingen behövs om vi ska hänga med i konkurrensen med andra regioner och kulturen behöver vi för sammanhållningens och trivsels skull.

Ibland ställs kulturen mot sjukvården, det är dumt tycker jag. Kulturen sprider glädje och därmed befrämjar den också vår hälsa. Kulturen kostar inte särskilt mycket i den stora budgeten. Om vi exempelvis tittar på Luleå kommuns budget (som jag känner bäst till), ser vi att kulturen i Luleå kostar 2 öre av varje krona som kommunen spenderar. Av samma krona får skolan cirka femtio öre och välfärd och omsorg omkring trettio öre, medan en tio-öring går till tekniska. Vi får mycket för två öre, så jag tycker vi ska stå upp för kulturen!

Att kulturen är viktig, kan vi inte minst se när vi tittar på hur Luleå utvecklats de senaste åren. Sedan kulturens hus – i bred politisk samverkan – invigdes 2007, har Luleå blivit en trivsammare och öppnare stad. Nu är Luleåborna mer stolta över sin stad och befolkningen i kommunen ökar. Vem kan idag tänka sig ett Luleå utan Kulturens hus?

november 2014

Konsthall Tornedalen

Vi är många som hoppas på en offensivare kulturpolitik i vårt land. Vi är därför mycket spända på att få veta hur den nya regeringens kulturpolitik kommer att bli. Jag har skrivit det många gånger förut och jag skriver det gärna igen; ett samhälle som vill att människorna ska må bra, måste ge mycket plats åt kulturen.

Många namn hade nämnts i spekulationerna om vem som skulle bli den nye kulturministern. Ingen hade tänkt på Alice Bah Kuhnke. Utnämningen blev en stor skräll och många höjde på ögonbrynen när hennes namn lästes upp av statsminister Stefan Löfven. Snabbt kom det både sågningar och hyllningar i spalterna och i sociala medier. Debatten om hennes namn är ett friskhetstecken, tycker jag. Kulturfrågorna är viktiga, därför är det bra om medborgarna har åsikter om vem som ska vara landets kulturminister.

Alice Bah Kuhnke kan ge kulturen en välbehövliga kick framåt. Men ensam gör hon ingen skillnad. De andra politikerna i regeringen, kommuner och landsting måste också dra sitt strå till stacken, annars går det inte. Vi har en valrörelse bakom oss där nästan ingen politiker pratade om kulturen. Nu hög tid att visa handlingskraft om de fina ord man skrev i sina valprogram. Konsthall Tornedalen

I Norrbotten finns flera bra förslag på kulturens område. Att skapa goda villkor för kulturarbetarna är viktigt, liksom att fortsätta bygga ut Kulturskolorna i kommunerna. Det är också dags att gå från ord till handling när det gäller konstmuseet och nytt kulturhus i Kiruna, nytt kulturhus i Gällivare, konsthall i Vitsaniemi och Dansens hus i Luleå.

Det är bara fyra år till nästa val och jag önskar att politikerna i kommuner och landsting sätter högsta tempo i kulturfrågorna. Snabba beslut ger mer resultat än långbänk, det har vi sett många bevis på genom åren. De politiker som förmår satsa på både välfärden och kulturen kommer att bli vinnare i valet 2018.

oktober 2014

Stå upp för kulturen

Nu är det bara några få dagar kvar till valdagen och valtempen håller på att stiga. Tur är det, för det har varit lite för lamt hittills, tycker jag. Ännu har det inte bränt till på riktigt mellan politikerna, men det finns undantag. Som när Kenneth Stålnacke utmanade Kristina Zakrisson om personkryssen och rådsposten i Kiruna, då hettade det till direkt. Kristina antog utmaningen och startade sin första personvalskampanj någonsin. Det var bra gjort av henne, med ens blev det lite mera liv i Kirunas valrörelse. Nu handlar valet i Kiruna om både politik och person, och när så blir fallet brukar valdeltagande öka, något som är bra för både demokratin och för stadsflytten.

I Övertorneå är det lugnare. Här utmanas inte kommunalrådet av sina egna. Roland Kemppainen och hans partivänner har öppnat valbyrå på konsumparkeringen. Här står han tillsammans med sina egna och delar ut valmaterial och pratar med folk. Alla i byn vet att kommunalrådet står där på parkeringen och många kommer dit för att få en pratstund med honom.

Frågorna han möter rör mest de lokala frågorna: Bredband till byarna, byggandet av nya trygghetsboenden, storleken på det kommunala vårdnadsbidraget, guppen i vägbanan som byggts – av tekniska kontoret – för att få ned farten på bilarna, en dålig vägbank över älven som måste rättas till, risker med införandet av nya trafikavgifter för byns åkare med mera, med mera.

Under några dagar har jag varit med vid valbyrå på Konsums parkering. Det låter som om de flesta är nöjda med sin kommun, men säker på valresultatet kan man inte vara. Stämningen är dock mycket god. Många vill prata och de flesta tackar ja till kaffet och småkakorna som partiet bjuder på.

I fredags kom även Tomas Mörtberg (C) förbi på en kopp kaffe. Tomas är gruppledare och första namnet på centerpartiets kommunlista i Övertorneå. Han dök upp för en liten pratstund med oss i den socialdemokratiska valbyrån. Sådana pratstunder över partigränserna inger hopp för framtiden, tycker jag. För en kommunpolitiker handlar det ju om att kunna samarbeta för den egna kommunen bästa.

Till sist några ord om något som inte existerar i årets valrörelse, kulturfrågorna. De debatteras nästan inte alls och de syns inte heller på valaffischerna. Fram med er, ni politiker som annars brukar säga att kulturen är viktig! Vi måste slåss för kulturen, annars dör den. Ingen människa vill bo på en plats där ingen kultur finns.

september 2014

Graffiti och Musikens Makt

Det blåste till ordentligt när Luleå kommun i förra veckan förstörde den omtyckta graffitin i gångtunneln på varvet. Facebook och andra sociala medier fylldes snabbt med förtvivlade och ilskna kommentarer. När konstverk förstörs brukar reaktionerna bli starka och att folk reagerar är bara sunt, tycker jag. För mig och många andra är det svårt att förstå att något sådant kan hända. Var det bara ren skär okunnighet som låg bakom beslutet att förstöra graffitin? Som ansvarig för klottersanering måste man ju kunna skilja på klotter och graffiti.

I ett bra samhälle finns det alltid plats för olika former av kultur. Människorna måste få uttrycka sig och komma till tals på det sätt själva önskar. För många ungdomar är graffiti både en kulturform och ett språk. De som skapar graffiti har någonting att berätta och de vill bli sedda och hörda. Vi ska låta de unga komma till och ge dem luft under vingarna.

Graffitin tillhör samtidskonsten. För två år sedan tog kommunen initiativ till en graffitimålning i jätteformat i Uddebohamnen, ett konstverk som idag sägs vara ett av de största i sitt slag i Europa. När verket invigdes med pompa och ståt kändes det att graffitin äntligen fått sitt erkännande i Luleå. Den stoltheten vi kände då, måste vi nu få tillbaka. Därför borde Luleå kommun snabbt erbjuda plats för nya graffitiverk. En signal om detta skulle uppskattas av många i Luleå, inte minst av våra unga medborgare.

Till helgen är det åter dags för Musikens Makt, en av landets finaste musikfestivaler. Startfältet den här gången är minst sagt imponerande. Till de två scenerna kommer jättemånga kvinnliga artister, så många att det blir unikt för i Sverige. Dessutom kommer en massa coola band till Potatiskällaren, en scen som skapats för Musikens makt av Mattias Alkberg. Jag vet att musikälskare från hela landet år på väg hit. Musikens Makt har intagit en tätplats bland musikfestivalerna i landet. Hemligheten bakom succén är att Musikens Makt arrangeras av den ideella föreningen med samma namn. Och när unga människor ordnar något kul för andra unga människor blir det trivsamt för alla. Festivalen är dessutom gratis för besökarna, finansieringen kommer från Luleå kommun, Landstinget och sponsorer.

Luleå är numera känt för att ha ett brett kulturutbud och ett öppet klimat mellan människorna. Inte minst Musikens Makt har bidragit till detta. Man blir stolt.

augusti 2014

Konst och kultur

I mina tidigare krönikor har jag ofta skrivit om vårt behov av konst och kultur. Det är ingen slump att jag skrivit om just detta ämne i krönikorna. Tvärtom. Kultur i alla former – konst, teater, musik och dans – engagerar människor i alla åldrar. Kulturen behövs om vi vill ha en god livskvalitet, något som inte minst politiker alltid bör ha i minnet.

Folk trivs på orter och ställen där kulturen flödar. Kulturen medverkar till ett bättre mänskligt klimat, den skapar öppenhet och är vägen till människornas hjärtan, I vår landsända är vi kända för ett rikt kulturliv och på många håll i vårt avlånga land beundras vi för alla de starka varumärken vi kan visa upp inom kulturens olika områden.

Om vi är kloka nog (och har modet) att fortsätta vidareutveckla den kultur vi redan har, kommer kulturen i Norrbotten kunna bli ett ännu viktigare fönster mot både Sverige och världen. Och varför skulle vi inte utveckla kulturen vidare? I Norrbotten finns ju alla förutsättningar; Vi har människor från världens alla hörn, vi har den svenska, finska och samiska kulturen. Vi har tusentals kulturutövare, både professionella och amatörer, och vi har starka kulturella institutioner för musik och teater (och snart också för dans).

Den kultur vi hittills skapat, överlever inte av sig själv utan den måste ständigt vinnas på nytt. Vi får inte bli självbelåtna med det vi hittills uppnått och slå oss till ro. En kultur som inte utvecklas den stagnerar. Ett kulturhus vi byggt, en teaterscen vi skapat eller en orkester vi startat, behöver ständigt förnyas och publiken måste vinnas tillbaka om och om igen.

Mycket är på gång, flera kommuner talar idag om ökade satsningar på sina kultur- och musikskolor. I Övertorneå arbetar man för att bygga Konsthall Tornedalen, i Gällivare är ett nytt kulturhus på tapeten, i Kiruna byggs länets konstmuseum inom kort osv. osv. Totalt sett har det ekonomiska stödet till kulturen i vårt län ökat, inte minst från landstingets sida, men det finns stora framtida utmaningar som måste klaras. Kulturen behövs och den gör nytta.

juni 2014

Kulturhus i Gällivare

Det sociala klimatet är i hög grad avgörande för om folk vill bo kvar på sin hemort eller flytta tillbaka hem igen. Detta påstående har inte jag hittat på, men jag skriver under på varenda bokstav i det. Det är Mats Jakobsson, universitetslektor vid LTU, som talade om detta på Gällivaregalan i fredags.

Mats Jakobsson har nyligen gjort en enkät om hur de unga ser på Gällivare som plats att leva och bo på. Enkäten ger svar som är viktiga för Gällivares framtid:

De unga i Gällivare verkar generellt sett tillfreds med sin hemort, de tycker att det är ganska bra att bo i Gällivare och orten känns som en trygg plats att vara på. När de unga säger så, tycker jag att alla ni, politiker och andra, som jobbar för Gällivares framtid ska ta åt er av berömmet och vara stolta över det.

Enligt enkäten tycker de unga att det är rätt okey att bo i Gällivare, men de unga påtalar också att det finns mycket nytt som behöver skapas om de unga ska vara nöjda. I enkäten har bristen på bostäder nämnts av många, likaså behovet av fler mötesplatser och offentliga rum för de unga. Många efterlyser en biograf, en teaterlokal och fler kulturaktiviteter. Dessutom vill de unga att staden hålls ren och snygg.

Enligt Mats Jakobsson finns det ett tydligt samband mellan ett bra socialt klimat på en ort och de ungas vilja att bo kvar på orten eller hemvända till den. I klartext betyder detta att orter som ger plats för mångfald och tolerans, där vill de unga bo och dit är de villiga att hemvända till efter några års utflyttning.

Det är jättebra att Gällivare samarbetar med LTU i en sådan här enkät. Att låta de unga komma till tals är det viktigaste samhället kan göra. Om de vuxna är lyhörda och lyssnar på vad de unga säger, kan de lättare skapa den bästa framtiden för dem. Vill de unga ha fler mötesplatser och mer kultur, en biograf eller teaterlokal, ska de också få det, tycker jag.

Jag vet att många politiker i Gällivare har planer på ett nytt kulturhus (det finns redan ett förslag på lämplig tomt för huset), ett kulturhus som skulle ge kommunmedborgarna både framtidstro och stolthet, men också ett bättre socialt klimat. Det är bra. I en tid när hus och skolor måste rivas och kyrkor och hela stadsdelar ska flyttas, behöver det skapas mycket kultur och många mötesplatser.

De politiker som satsar på kulturen och på ett bra socialt klimat i sin kommun, vinner inte bara röster i allmänna val. De vinner också människornas hjärtan.

maj 2014

Erling Johansson på Storgatan

En oförglömlig konsthändelse har de senaste veckorna utspelat sig på Storgatan i Luleå. Innanför de tomma skyltfönstren i gamla Åhléns varuhus, stod konstnären Erling Johansson från Sarvisvaara och målade porträtt av kända och okända norrbottningar i alla åldrar. Han målade natten lång, mitt framför näsan på förvånande människor som råkade passera förbi på sin väg till affären eller till krogen.

Många av de Luleåbor och andra som flanerade förbi på Storgatan stannade upp och kunde betrakta konstnären i full färd med att måla av sin modell. Att folk får vara med om något sådant som detta händer nästan aldrig, vågar jag påstå.

Konst brukar man se först när den är klar och upphängd på väggen. Själv är jag konstintresserad, men aldrig har jag fått uppleva när konsten formas från skiss till färdigt verk, men här fick jag och många andra möta Erling Johansson live, en konstnär i full aktion med modell, staffli och allt.

En kväll när jag själv befann mig i lokalen, stannade ett ungt par (som var på hemväg efter ett teaterbesök) till utanför skyltfönstret och betraktade under en lång stund det som hände i lokalen. När sedan konstnären bjudit in dem i värmen satt de nästan till midnatt och fick följa hur ett konstverk blir till, något de aldrig fått vara med om förut.

Det som under några veckor utspelats bakom de stora skyltfönstren i Luleå, är både stort och unikt. ”Det finns en kolossal hunger efter konstnärer och deras arbete, med det har alltid saknats skyltfönster för sådana här aktiviteter” säger Erling Johansson. Jag håller med.

Erling Johanson är en modern konstnär som gärna provar nya grepp för att nå ut till sin konstpublik. Hans arbete går att följa på Facebook.

april 2014

TEDx Kiruna

Kiruna är en stad som idag är känd över stora delar av världen. Att det är så blev inte minst tydligt för mig när jag för kort tid sedan fick vara med när TEDx Kiruna 2014 arrangerades i Kiruna. På seminariet medverkade allt från astronauter till forskare och via YouTube direktsändes deras tal ut till miljontals människor världen över. Att en världshändelse som TEDx äger rum just i Kiruna – och dessutom under jord i LKABs gruva – är absolut ingen tillfällighet. Kiruna är en världsstad. I Kiruna finns inte bara Europas modernaste gruva, här finns också Ice Hotel i Jukkasjärvi och Spaceport Sweden. Mitt i vardagen är det lätt glömma bort vår egen storhet. Kom ihåg att LKAB driver världens modernaste underjordsgruva i Kiruna. Kom ihåg att Ice Hotel är ett av världens mest kända varumärken som årligen besöks av tusentals människor från världens alla hörn. Kom ihåg att Spaceport Sweden snart kan göra Kiruna till en av de få städer på jorden som har rymdtrafik.

Till allt det uppräknade kommer också de stora kulturella värden som byggts upp under Kirunas drygt hundraåriga historia; det fina stadshuset och kyrkan, arbetarbostäder, den moderna stadsplanen och de offentliga och privata konstsamlingarna med verk från nästan alla stora konstnärer vi känner till.

Det som finns i Kiruna är stort och som Luleåbo är jag riktigt stolt över den staden. Min egen hemstad, Luleå, är jag också stolt över.

När Facebook i februari 2011 meddelade sitt beslut att göra en jätteinvestering i serverhallar i Luleå (den första någonsin utanför USA) var jag tvungen att nypa mig i armen innan jag kunde fatta att det var sant. Den första datahallen är redan byggd och i drift och nu i vår går Facebook vidare med att bygga nästa jättelika datahall i Luleå. Den får namnet Luleå 2 och kommer att bli världens modernaste.

Facebooks etablering i Luleå är en milstolpe i vår digitala historia, men det blir inte den enda etableringen av sitt slag i vår region. Ännu ett stort datacenter växer nu upp i Boden, detta efter en lyckad insats av The Node Pole, som är ett samarbete mellan Boden, Luleå och Piteå samt landstinget och Luleå Näringsliv AB.

Idag öppnar The Node Pole de flesta dörrar hos dataföretagen i Kalifornien. Alla ”over there” vet numera att Sverige och Luleåregionen kan erbjuda allt det som den digitala industrin behöver; världens säkraste elnät, bra elpriser, lämpligt klimat, miljövänlig el från vattenkraften och välutbildat folk.

mars 2014

Arjeplog

I förra veckan samlades en massa folk i Arjeplog till ett sommarseminarium. Maria Söderberg hade bjudit in min dotter Åsa att tala på seminariet, och eftersom jag var hennes chaufför fick också jag vara med. Det blev en minnesrik dag.

Arjeplog är en fantastisk kommun. Det bor inte så många människor där, men folket i samhället har en kraft som imponerar starkt på mig.

På sommarseminariet, som hölls mitt i vintern, pratade föreningslivet, bildningsförbund, kulturarbetare, kommunala tjänstemän och kommunalråd sig samman för att hitta på nya grepp för att stärka framtidstron i bygden.

Under de senaste årtionden har testföretag av olika slag gett kommunen både näring och livskraft. Biltestarna har inneburit att det under vintern är full fart på hotellen och matställena.

För ortens entreprenörer och serviceföretag har testverksamheten blivit en ovärderlig tillgång. Det tycker alla är jättebra, men på sommaren vill Arjeplog göra mer.

Många höll fram Arjeplogs Filmfestival som ett bra exempel på sådant som sätter Arjeplog på kartan. Jag håller med, filmfestivalen betyder mycket för samhället. I år blir det tionde gången och den pågår den 14-16 februari. På invigning som sker på torget, medverkar bland annat Maria Lundqvist.

Det är alltid viktigt att sätta sin egen hemort på kartan. När hembygden blir positivt omnämnd i medierna känner många människor en stor stolthet. Flera på mötet mindes med glädje tiden kammarmusikfestivalen Lapplands festspel som mellan 1986-2000. Den satte verkligen Arjeplog på kartan.

Det är kanske dags att starta en ny sommarfestival i Arjeplog, kanske med folkmusiken som tema. En sådan årlig festival skulle säkert gå att få ihop i Arjeplog, inte minst med tanke på den samlade kraft som visades upp på sommarseminariet. Kultur- och musikfestivaler gör folk glada och stolta. Och glädje och stolthet är viktigt!

Själv kommer jag ihåg när jag första gången blev riktigt stolt över Luleå som stad. Det var sommaren 1988, då seglings-VM gick i Luleå. Tävlingarna invigdes av Kungen och en stor fet sol sken över Norrbotten under hela tävlingsveckan. Den sommaren flyttade café- och restaurangägarna ut sina möbler på trottoaren och vi Luleåbor kom på hur trevligt och fint det var att vara ute natten lång, med barn och allt. Ingen av oss ville gå hem och lägga sig. Man var inte trött, bara glad.

februari 2014